- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:489

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sparre, Erik Larsson - 3. Sparre, Johan Larsson - 4. Sparre, Lars Eriksson - 5. Sparre, Per Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tills fientligheterna utvecklade sig till ett inbördes
krig, då han med hustru och barn begaf sig till Polen
och där med ifver yrkade att Sigismund med vapenmakt
skulle återtaga Sverige. Utgången af detta företag,
för deltagande hvari han och öfriga till Polen flydda
riksråd följde konungen, är känd af historien. Efter
nederlaget vid Stångebro utlämnades S. jämte de
andra, som blifvit konungen trogna, till hertig Carl,
ställdes till rätta i Linköping och måste böja sitt
hufvud under bödelssvärdet den 20 mars 1600.

I vår historia framstår S. såsom en typ af den gamla
högadeln, sådan den var, innan den kufvades af Carls
järnhårda kraft. Som enskild person var S. en man af
stor skarpsinnighet, mycken lärdom och ett orubbligt
mod. Hans skrifter utmärka sig genom en för den
tiden ovanlig bestämdhet, klarhet och vacker stil,
antingen de äro författade på svenska eller latin,
i hvilket senare språk han var lika hemmastadd som
i sitt modersmål. Ryktbar är hans 1585 författade,
1593 tryckta, skrift Pro lege, rege et grege, hvari
han med stor skarpsinnighet förfäktade statsmaktens
enhet äfvensom de anspråk, han hela sitt lif sökte
göra gällande för adelns räkning.

Svenska akademien
lät 1870 öfver honom prägla en minnespenning, och
hans lefnadsteckning, författad af Svedelius, finnes
införd i Akad:s handlingar, del 46, 1870.

Gift 1578 med grefvinnan Ebba Brahe, dotter af
Per Brahe, d. ä.


3. Sparre, Johan Larsson, riksråd. Född d. 10
okt. 1551; den föreg. bror.

S. började tidigt sin
militära bana och anförde redan 1577 ett svenskt
anfall på Norge. Sedermera deltog han i kriget
i Livland och nämnes bland det högre befälet i
Pontus de la Gardies segervana
här. Tillsammans med Erik Oxenstierna inlämnade han
1590 en skrifvelse till rådet, i hvilken han begärde,
att rådet, med den makt och myndighet det ägde, ville
förebygga Sigismunds återkomst till Sverige. Kort
därefter undertecknade han jämte sextio andra af
adeln en petition till k. Johan också med afseende
på Sigismund. För denna närgångenhet blef han af
Johan inmanad i fängelse men blef snart lösgifven,
hvarefter han, sedan Sigismund blifvit konung,
1592 afsändes att i Livland, Estland och Finland
upptaga trohetsed åt den nya konungen. Vid sin
hemkomst skall han från Sigismund medfört ett annat
uppdrag, nämligen att, om han ansågo hertig Carl föra
regeringen konungen till godo, tillhålla ståthållarne
att bevisa hertigen all hörsamhet, men i annat fall
strängeligen förbjuda dem att företaga något utan
Sigismunds särskilda tillåtelse. När den sistnämnde
1598 för andra gången kom till Sverige för att med
vapenmakt göra hertigen och landet sig underdåniga,
förordnades S. till ståthållare på Kalmar slott. Då
konungen efter sitt nederlag återvände till Polen,
ålade han S. att tappert försvara staden och slottet
till hans återkomst, som skulle äga rum året därpå. På
våren 1599 anlände Carl framför staden, som
efter ett ihärdigt och hjältemodigt försvar måste
uppgifvas d. 2 mars. Slottet höll sig däremot till
d. 12 maj, då dess tappra försvarare, dukande
under för hungersnöden, måste gifva sig på nåd
och onåd. Härmed var ock fästningsbefälets öde
besegladt. S., Gyllengrip, Rålamb och ett par andra,
alla af hertigen betraktade såsom förrädare, blefvo
genast fängslade. Carl sammankallade de närvarande
rådsherrarna och höll till dem ett tal om fångarna,
huru de varit fientliga mot Vasahuset, och att
ingen förhoppning vore att vinna dem med mildhet. De
tillstädesvarande gillade, hvad hertigen sagt, och
någon annan rättegång hölls ej. Den 16 maj 1599,
fyra dagar efter det slottet blifvit uppgifvet,
blef S. jämte sina två underhöfvidsmän halshuggen,
hvarpå deras hufvuden uppsattes på järnstänger
öfver Kalmar stadsport.

Johan S. »var till
lynnet ostadig och häftig, men orädd och manhaftig i
krig».

Gift på 1590-talet med sin brors svägerska,
grefvinnan Margareta Brahe.


4. Sparre, Lars Eriksson, riksråd. Född d. 1
jan. 1590; den föreg. brorson och son af S. 2.

S. begynte sin bana såsom page hos Carl IX och
tjänstgjorde efter hvartannat i Carls, Gustaf Adolfs
och Maria Eleonoras hof till 1627, då han blef
ståthållare i Jönköping. 1634
utnämndes han till landshöfding i
Uppland. Vid riksdagen året förut hade han såsom
landtmarskalk ledt adelns öfverläggningar och
innehade sedan denna ordförandeplats vid de följande
riksmötena till 1640, då han blef vice president
i Svea hofrätt. Året därefter utnämndes han till
riksråd, förordnades till assessor i nämnda hofrätt
och var från samma tid jämväl häradshöfding i Öfre
Satakunta härad af Finland. Död d. 18 dec. 1614.

Såsom landtmarskalk gjorde han sig synnerligen aktad
och omtyckt, hvilket ock framgår däraf, att han sex
gånger efter hvartannat beklädde ordförandeplatsen
på riddarhuset. Hans barn blefvo på grund af
faderns förtjänster af drottning Kristina upphöjda
i friherrligt stånd 1647.

Gift 1: 1617 med Märta
Gustafsdotter Banér
och 2: 1641 med Katarina Bååt.


Friherrliga ätten Sparre.


5. Sparre, Per Eriksson, riksråd. Född på
Rydboholm i Roslagen d. 25 april 1592; den
föreg. bror.

Från bisittare i Svea hofrätt blef
S. befordrad till president i Dorpts hofrätt 1631 och
till riksråd 1633, hvarefter han blef kansliråd,
1640, lagman i Kalmar län och på Öland 1643,
sedermera äfven lagman på Gotland samt president i
Göta hofrätt 1646 och året därefter friherre, med
Kronoberg vid Växjö till friherreskap. Död
på Kronobergs slott d. 28 dec. 1647.

1634 var S. svenskt sändebud i Köpenhamn, där Kristian IV
lät hos honom framställa sina anspråk på att få sin
son, sedermera k. Fredrik III, såsom koadjutor i
ärkebiskopsstiftet Bremen till efterträdare åt
den samma år aflidna ärkebiskopen därstädes. S.
anmälde dessa anspråk till rådet, som i ett bref
till Axel Oxenstierna föreslog, att Sverige borde
behålla ärkestiftet för egen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free