Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel, Haqvin - Spens - 1. Spens, Jakob - 2. Spens, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter fyra års vistelse i dennes hus blef han efter
sin hemkomst af generalguvernören G. O. Stenbock
antagen i enahanda befattning för dennes söner,
bland hvilka var den sedermera så ryktbare Magnus
Stenbock. Med dem besökte han universiteten i Uppsala
och Lund och promoverades vid det sistnämnda 1671
till filosofie magister, prästvigdes s. å. och
anställdes genast såsom hofpredikant hos drottning
Hedvig Eleonora. Efter att 1673 ha varit Carl XI
följaktig på hans eriksgata, blef han på ett och samma
år, 1675, konungens biktfader, öfverhofpredikant
samt superintendent öfver prästerskapet vid den i
Skåne sammandragna krigshären. Han deltog sedermera
i skånska fälttåget och har öfver detsamma fört
en dagbok, som är af ganska mycken vikt för den
tidens historia. Konungen fattade under fälttågets
fortgång för S. en vänskap, som städse förblef
lika varm. Efter krigets slut utnämndes han 1679
till kyrkoherde i Ronneby och blott tre veckor
senare till superintendent på Gotland, där han
arbetade för införande af svenskt kyrkospråk och
svensk gudstjänstordning. 1686 utsågs han till
biskop i Skara, förflyttades därifrån 1691 till
biskopsstolen i Linköping, blef teologie doktor vid
jubelfesten i Uppsala 1693, samt utnämndes slutligen
1711 till ärkebiskop och prokansler för akademien i
Uppsala. Redan sextiosex år gammal, då han uppnådde
den högsta platsen inom svenska kyrkan, innehade
han den blott i tre år. Då han vid 1711 och 1713 års
riksdagar var talman i prästeståndet, blef han såsom
alltför konungsk föremål för klander af patrioterna
och säges hafva tagit sig detta klander så djupt till
sinnes, att han d. 10 febr. 1714 föll i en sjukdom,
som d. 17 april s. å. ändade hans lif i Uppsala.
Såsom präst, stiftesstyresman, vetenskaplig författare
och skald inverkade S. djupt på hela tidehvarfvets
bildning. Allt hvad i Carl XI:s tid uträttades för
församlingslifvets och undervisningsväsendets
förbättring, var till hufvudsaklig del S:s
verk. Ryktbarast är han likväl såsom andlig skald
och psalmförfattare. Hans af naturen stora anlag
för skaldekonsten utbildades genom flitig läsning af
den tidens äfven världsliga vitterhet, dock alltid
i förening med en varm gudsfruktan. Ur ett sådant
sinne uppblomstrade hans många härliga psalmer,
hvilka upptogo en ej ringa del af 1695 års svenska
psalmbok, och af hvilka flera äro bibehållna i
1819 års psalmbok, alla utmärkande sig för ett rent
poetiskt språk samt en djup och innerlig känsla. Hans
didaktiska arbete Thet öpna och tilslutna paradiset
1705, äger däremot ett mindre poetiskt värde. Han var
jämväl en utmärkt författare i obunden form, hvilket
han visat i sina strödda predikningar och tal samt i
Svensk kyrkohistoria 1707–08, det tidigaste verk af
denna art på modersmålet. Af nit för »svenska språkets
ryckt» utgaf han ock en svensk ordbok Glossarium
suiogothicum 1712. Det honom länge tillskrifna
diktverket »Gudz Werk och Hvila», som utkom 1685,
har af en nyare forskning ansetts vara en af Lucidor,
efter främmande mönster gjord skildring af skapelsen,
hvartill handskrifter sedermera
af S. omarbetats. Såsom andlig talare var
han ovedersägligen den förnämsta på sin tid.
Gift 1683 med Anna Schultin, hvilken jämte döttrarna
1719 adlades med namnet Spegel.
Spens. Denna ätt, som blef friherrlig 1622
och greflig 1712, inkom hit från Skotland i
Carl IX:s tid med
1. <b>Spens, Jakob, krigare. Född i Skotland under senare
hälften af 1500-talet och son af en förnäm skotte,
Sir William Spens, hvilken 1571 vid stormningen af
Stirling tog Skotlands regent Lennox till fånga men
förlorade lifvet vid försöket att skydda sin fånge.
Jakob Spens (Sir James)
ankom till Sverige 1610 såsom konung Jakob
I:s legat då en förmälning var i fråga mellan
svenske kronprinsen Gustaf Adolf och Jakobs
dotter Elisabet, sedermera förmäld med Fredrik V
af Pfalz (»Vinterkonungen») och genom sin dotter
Sofia stammoder för Hannoveranska konungaätten i
England. Från Sverige begaf han sig 1612 tillsammans
med Sir Robert Anstruther öfver till Danmark, för
att erbjuda Englands bemedling i striden mellan
Danmark och Sverige, men blef så onådigt emottagen
i Köpenhamn, att han med lifsfara kom därifrån. Han
inträdde då i svensk tjänst och deltog sedan i de
underhandlingar, som ledde till freden i Knäröd
1613. Efter en resa till Storbritannien, för att
värfva engelskt och skotskt krigsfolk, utnämndes han
till öfverste, blef hofråd 1615 samt upphöjdes 1622
till svensk friherre med Orreholmen i Vestergötland
till friherreskap. Blifven general öfver de skotska
regementena i svensk sold 1624 samt 1629 ambassadör
vid engelska hofvet, från hvilket han 1627 bringat
sin konung Strumpebandsorden, afled han i Stockholm
1632.
Han stod i synnerlig gunst hos Gustaf II Adolf
och hade å sin sida så innerligt fäst sig vid den
svenske hjältekonungen, att han vid underrättelsen
om konungens död vid Lützen, ögonblickligen rördes
af slag och afled.
Gift med Margareta Forath.
2. Spens, Jakob, krigare. Född 1656; den
föregåendes sonson. Föräldrar: majoren,
friherre Axel Spens och Sofia Rytter.
1676 blef S. överstlöjtnant vid Adelsfanan och vid
Lifdrabanterna 1680. 1693 utnämndes han till
öfverste vid i Lifregementet till häst och 1698
till generalmajor vid kavalleriet,
i hvilken egenskap han deltog i Carl XII:s första
fälttåg och ådagalade därunder många prof på
tapperhet. Redan 1701 utnämnd till generallöjtnant,
anförde han i slaget vid Klissow följande året
högra flygelns andra linje och befordrades 1704 till
general, hvarpå han tog afsked ur krigstjänsten och
tjänstgjorde någon tid såsom generalmönsterherre i
Sverige. 1710 blef han kungligt råd och president i
Bergskollegium, upphöjdes 1712 till grefve, samt afled
i Stockholm d. 8 jan. 1721.
Inom rådet tillhörde S. det s. k. förmedlingspartiet. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
