Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Sprengtporten, Johan Vilhelm - 2. Sprengtporten, Jakob Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Leslies expedition till England och 1748 bevistade
fälttåget i Flandern under marskalkens af Sachsen
befäl. Efter ett tvåårigt besök i fäderneslandet
återvände han 1753 till Frankrike och utnämndes 1754
till öfverste vid regementet Royal Suédois. 1757
deltog han i fälttåget i Westfalen under hertigens
af Richelieu anförande, samtidigt med det han i
Sverige befordrades till kapten vid Lifgardet. Efter
sin hemkomst utnämndes han 1760 till öfverste i
armén och tre år senare till öfverste och chef för
Löwenfelts värfvade regemente, hvilket därefter
fick namn af det Sprengtportenska. Redan 1761 hade
han blifvit skickad som envoyé till Köpenhamn och
undertecknade i denna egenskap, jämte ambassadören
grefve Adam Horn, 1766 giftermålskontraktet mellan
kronprinsen Gustaf och konung Kristian VII:s syster,
Sofia Magdalena. Upphöjd till friherre s. å. blef han
1770 generalmajor, och 1775 generallöjtnant. Liksom
brodern Jakob Magnus och halfbrodern Göran Magnus
var Joh. Vilhelm S. en af de hemliga medhjälparna
vid Gustaf III:s statshvälfning. Såsom envoyé
kvarstannade han i Köpenhamn till 1787, då han
därstädes blef ambassadör. Efter att i april 1791
ha erhållit tjänstledighet, återvände han först
sommaren 1795 till den danska hufvudstaden, där han
afled d. 25 dec. s. å.
Gift 1: 1764 med grefvinnan
Ulrika Charlotta Taube och 2: 1792 med grefvinnan
Sofia Lovisa Mörner.
2. Sprengtporten, Jakob Magnus,
militär, politiker. Född i Nylands län i Finland 1727;
den föreg. bror.
Tidigt ägnande sig åt faderns
yrke, blef S. kapten vid Fortifikationen 1755 och
utbildade sig ytterligare under Augustin Ehrensvärds
ledning vid Sveaborgs fästningsbygge. 1757 utgick
han i pommerska kriget och tjänstgjorde såsom
adjutant hos grefve v. Fersen till 1759, då han
utnämndes till major i armén. På grund af sitt
tappra uppförande vid flera tillfällen befordrades
han 1761 till öfverstlöjtnant vid Gula husarerna,
för hvilket regemente, liksom för kavalleriet i
allmänhet, han uppsatte ett exercisreglemente,
som vann konungens stadfästelse.
Sedan han 1766
blifvit hugnad med friherrediplom, flyttades han
1768 såsom öfverstlöjtnant till Lifdragonerna,
hvarefter han 1769 blef öfverste för Nylands och
Tavastehus läns dragoner samt för en beriden skvadron
af Karelska jägarne. Hittills hade han gjort sig
känd som en, visserligen sträng och häftig, men
ovanligt käck och duglig officer. Då t. ex. under
sjuårskriget Ehrensvärd var öfverbefälhafvare,
ställde sig S. i spetsen för en särskild af honom
bildad frikår af lätta trupper, med hvilken han
segerrikt kämpade vid Neuensand samt med storm intog
Malchin. Efter fredsslutet 1762 gjorde man sig hans
militära duglighet och erfarenhet tillgodo så inom
som utom riksdagarna. Medlem af den 1766 tillsatta
fästningskommissionen för Finland, författade han
ett betänkande om denna landsdels försvar, som
af kommissionen gjordes till dess eget och som af
regeringen godkändes 1769.
Han framträdde redan vid detta års riksdag, då han var
medlem af sekreta utskottet, som en af Hattarnes mest
framskjutna kämpar och vid den följande, 1771–72,
begynte han ännu mera draga uppmärksamheten till
sig. Han ansågs nämligen då såsom chef för den
rojalistiska klubben »Svenska botten», hvilken
med konungens bifall bildades på våren 1772 och
utgjordes af ett antal adelsmän, som arbetade på
det fördärfliga partiväldets störtande. S. var den
från hvilken första planen utgick till den inom kort
utförda statshvälfningen. Planen, som framlades för
konungen och af honom gillades, gick såsom bekant ut
på, att Gustaf skulle själf taga första steget till
revolutionen genom att tillställa en militärrevolt
i Finland, som skulle ledas af S. Sedan konungen
meddelat S. ett utkast till ny regeringsform, som
denne, ehuru icke fullt belåten därmed, godkände,
samt gifvit honom oinskränkt fullmakt att styra och
ställa efter bästa förstånd, afreste S. i slutet af
juli till Finland. Efter förberedelser, som dock togo
längre tid, än beräknadt var, lyckades han bringa
till stånd den beramade resningen, bemäktigade sig
Sveaborg och Helsingfors och upptog af officerare
och soldater en af honom förestafvad ny ed till
konungen. Därpå genomförde han revolutionen i hela
Finland, gick den 25 augusti ombord på en liten
eskader med 800 mans besättning och anlände den 7
september till Stockholm, där emellertid Gustaf såsom
bekant redan den 19 angusti på egen hand genomfört
revolutionen. I Sverige mottogs S. med de största
vedermälen af konungens välbehag. Han utnämndes
till generallöjtnant och öfverste för Lifgardet,
med hvilket regemente hans dragonkår införlifvades
för att tjänstgöra som konungens lifvakt. Det sista
var en belöning åt regementet för dess trohet, men
ingen trupp i svenska hären kunde då heller mäta
sig med detsamma i disciplin och hyfsning. Äfven
uppdrogs åt S. att efter Aug. Ehrensvärds död leda
fästningsarbetena i Finland. Såsom chef för Lifgardet
företog han sig att försätta detta på en lika väl
ordnad fot som dragonkåren, hvarvid han, när det
gällde krigstuktens upprätthållande, utan betänkande
trädde vissa gardets gamla företrädesrättigheter för
nära. Detta väckte motstånd hos officerarna, och då
konungen ej heller syntes benägen att antaga den nya
chefens alla förslag, begärde den häftige S. afsked,
hvilket Gustaf III, efter några lama försök att
afböja ansökningen, beviljade med en årlig pension
af 30,000 daler s. m. Det steg, han sålunda tog, var
föranledt af andra omständigheter. Kärf till lynnet,
hade han svårt att finna sig i det konstlade, kvalmiga
hoflifvet. Därtill kom att konungen med åtskilliga
af sina handlingar väckte hans missnöje, med hvilket
missnöje blandade sig harmen öfver att revolutionen
icke medfört den förändring i sakernas skick, som
han tänkt sig. Tillika trodde han sig finna, att den
insats, han gjort i statshvälfningens genomförande,
underskattades. Slutligen bidrog en försvagad
hälsa att ytterligare nedstämma hans lynne. Efter
afskedstagandet försämrades under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
