Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Sprengtporten, Göran Magnus - 4. Sprengtporten, Jakob Vilhelm - Springer, Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Gustaf III vid 1789 års riksdag förklarade honom
skild ur svensk tjänst såsom landsförrädare, hvarpå
Åbo hofrätt den 9 febr. 1790 dömde honom från lif,
ära och gods, hvilken dom af konungen stadfästes. Dömd
alltså såsom förrädare i sitt fädernesland, begaf han
sig till västra Europa, hvarifrån han 1793 återvände
till Petersburg. Någon utsikt till hans plans
förverkligande tycktes öppna sig för honom, då han
vann kejsar Pauls förtroende och af honom utnämndes
till general af infanteriet, men mordet på kejsaren
1801 gjorde plötsligt ett streck i räkningen. Först
efter utbrottet af 1808 års krig syntes Finlands öde
utveckla sig i den riktning, han önskade, åtminstone
hvad beträffar landets lösslitande från Sverige. Den
19 nov. 1808 förordnades han till den förste ryske
generalguvernören i Finland, men på grund däraf,
att han hade allmänna meningen i Finland emot sig och
för öfrigt genom sitt häftiga, retliga lynne vållade
höga vederbörande obehagligheter, började dessa snart
finna honom besvärlig, hvarför han redan följande
året förmåddes att begära afsked. Det beviljade
afskedet försötmades genom hans förklarande för finsk
grefve. Död i Petersburg d. 1 okt. 1819.
Gift 1: 1764 med Anna Elisabet Glansenstierna,
2: 1789 med en holländska, född grefvinna d’Aumale
och 3: med ryska grefvinnan Warwara Nicolajewna Samytsky.
4. Sprengtporten, Jakob Vilhelm, öfverståthållare,
riksdagsman. Född på Sparreholm i Södermanland d.
19 okt. 1794; son af S. 1.
Faderlös, knappast mer än årsgammal, undervisades
S. i moderns hem till 1809, då han inskrefs vid
universitetet i Uppsala. Efter tvenne års juridiska
studier aflade han 1811 hofrättsexamen och anställdes
omedelbart därpå såsom auskultant i Svea hofrätt,
men lämnade inom kort den civila banan och utnämndes
1812 till kornett vid Lifgardet till häst.
Han deltog sedermera i tyska kriget, bevistade
slaktningarna vid Grossbeeren och Dennewitz, samt
följde svenska armén på fälttåget till Holstein och
till Rhen. Efter freden 1815 anställdes han såsom
attaché vid svenska beskickningen i Petersburg men
återvände 1817 till Stockholm, där han året därpå
befordrades till ryttmästare vid Lifgardet till
häst. Två år senare anträdde han en resa till
England och kontinenten, hvarifrån han återkom
till fäderneslandet 1821. Nu befordrades han
snabbt efter hvartannat: 1823 till major vid
Lifgardet till häst, 1824 till öfverstlöjtnant
i armén, 1825 till öfverstekammarjunkare, 1827
till öfverhofjägmästare, 1828 till öfverste i
armén och chef för skogsinstitutet, samt 1830 till
generaladjutant och s. å. till öfverståthållare
i Stockholm.
Den sistnämnda ansvarsfulla platsen
innehade han med synnerlig utmärkelse i åtta år,
eller till i juni 1838, då han, med anledning af
de i Stockholm timade oroligheterna, begärde och
erhöll sitt afsked, under stora hedersbevisningar
från Stockholms borgerskap. Redan från 1823
en flitig deltagare i rikdagsförhandlingarna,
intog nu S. vid 1840 års riksdag, då han
tillhörde statsutskottet, en framskjuten plats
i den liberala oppositionens leder. Året förut
hade han i en från trycket utgifven skrift Tankar i
representationsfrågan uttalat sig för den själfskrifna
representationsrättens upphörande, bildande af ett
femte stånd af de hittills orepresenterade och de
valdes samarbete på två kamrar, valda på olika antal
år. Han lyckades ock 1840 få detta sitt förslag
antaget som »adelns gemensamma tanke». Han stod ock
stadigt i striden för en representationsreform,
ända tills densamma 1865 med hans hjälp blef en
verklighet. Efter Oscar I:s tronbestigning erbjöds
honom öfverståthållareämbetet ånyo, och utnämningen
följde d. 28 dec. 1844. Fyra år därefter, sedan
han i juni 1848 utfört en enskild beskickning till
Köpenhamn, nedlade han för andra gången styrelsen
öfver Stockholms stad, men fortfor att innehafva sin
plats såsom generalmajor i armén, hvartill han blifvit
utnämnd 1834.
1858 afgick han, efter att nyss
förut ha blifvit befordrad till generallöjtnant, i en
ministeriell beskickning till fransmännens kejsare och
konungen af Danmark samt sökte 1863, kort efter det
han ingått på sitt sjuttionde år ur krigstjänsten. Den
sista delen af sin lefnad tillbragte han på sin
egendom Sparreholm och afled där d. 29 sept. 1875.
S., som 1849 blef serafimerriddare, var hedersledamot
af Krigsvetenskapsakademien, Landtbruksakademien
och Fria konsternas akademi samt ledamot af
Vetenskapsakademien.
Hans riksdagsmannabana omfattade
en tidrymd af mer än ett halft århundrade
eller ifrån 1823 och till 1874, från 1867 ledamot
af Första kammaren för Nyköpings län. Såsom
öfverståthållare åtnjöt han en popularitet, som
kommit få till del på denna plats, och som utom af
hans älskvärda personlighet hade sin förklaring i den
hofsamhet och det lugna allvar, hvarmed han utöfvade
sitt ämbete. Med en på samma gång mångsidig och fin
bildning ägnade han lediga stunder åt studier och
författarskap, samt har af trycket utgifvit, jämte
tal och uppsatser i Krigsvetenskapsakad. Handlingar
och andra periodiska skrifter: Om skogsvård
och skogsplanteringar 1855, Vittra tidsfördrif
anon. 1855 andra uppl. med sign. W. S. 1872, Om
Stockholms befästande 1860, Förslag till grunder
för statens upplåningar 1859, Betraktelser öfver
åtskilliga statsekonomiska ämnen 1860, o. s. v.
Gift 1825 med grefvinnan Ulrika Vilhelmina Brahe,
dotter af grefve Magnus Fredrik Brahe (se I: 129).
Springer, Kristofer, politisk partigängare. Född
d. 5 juni 1704.
S. besökte i yngre åren främmande
länder och bosatte sig sedan i Stockholm, där
han började drifva handelsaffärer. Snart begynte
han också blanda sig i de politiska affärerna,
i början såsom Hatt, men ifrån 1742 års riksdag
såsom Mössa. Vid tronföljarvalet 1742 dref han
den s. k. »principalatsfrågan» eller yrkandet, att
representanterna skulle vara bundna af sina valmäns
instruktioner och inträngde, ehuru icke riksdagsman,
under riksdagen i borgarståndet samt anföll häftigt
sin politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
