- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:592

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Tegnér, Esaias - 2. Tegnér, Esaias Henrik Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stift. I maj 1826 lämnade han med stor saknad
Lund, där han, uppburen af medlärare och studenter,
trots stundom väl tunga näringsbekymmer, framlefvat
lyckliga dagar. Först 1827 inflyttade han emellertid i
biskopsbostället, det vackert belägna Östrabo. Här kan
nämnas, att T. tvenne gånger var uppförd på förslag
till biskopsämbetet i Karlstad och äfven en gång
innehade förslagsrum till ärkebiskopsstolen. Till
hans utmärkelser hörde för öfrigt ledamotskap i
Vet.-akademien, Vitt.-, hist.- och ant.-akad.,
Vet.-societ. i Uppsala m. m.

Med all ifver
satte sig T. in i sina nya ämbetsplikter, men
det dröjde icke länge, innan hans lynne började
fördystras och hans hälsa försämras. Mot slutet
af sin lefnad angreps han af en sinnessjukdom,
från hvilken han väl tillfrisknade, så att han
kunde återtaga utöfningen af sitt ämbete, men
hans hälsa var fortfarande vacklande. I okt. 1846
rördes han af ett slaganfall. Han bibehöll dock sans
och sinnesreda men låg för det mesta i en dvallik
slummer, tills befriaren kom med döden, en flammande
norrskensnatt, d. 2 nov. 1846.

Tidigt röjde sig
hos T. de skaldeanlag, som, en gång utvecklade,
skulle rikta vårt lands vittra litteratur med
odödliga mästerverk. Redan som gosse roade han sig
på Ramen med att rimma, och i Lund började snart hans
skaldeådra flyta med tilltagande liflighet. Hans 1802
med anledning af den äldsta broderns och lärarens
bortgång skrifna Elegi vid en broders död belönades
af Göteborgs Vet.- och vitterhetssamhälle, och samma
utmärkelse rönte 1804 hans dikt Den vise. Emellertid
torde det kunna sägas, att det var först 1808,
T:s sångmö ådrog sig någon större uppmärksamhet
inom nationen. Det skedde genom hans Krigssång för
skånska landtvärnet
. »Denna krigiska dityramb,»
säger Bottiger, »ljöd som en stormklocka genom alla
fosterländska bröst. Toner, på en gång så trotsiga
och så skära, hade man förr ej hört från den svenska
lyran. Genom land och rike gick som en löpeld denna
elektriserande sång, vittnande om att Norden ägde
en Tyrtaeus.»

1811 eröfrade han Svenska akademiens
stora pris för Svea, ett praktstycke i fosterländsk
anda, som, då det upplästes på akademiens högtidsdag,
på åhörarna gjorde ett öfverväldigande intryck,
och som, mottaget af den stora allmänheten med
sådan förståelse, »att,» såsom Wieselgren säger,
»mången utmärkt medborgare har från den dagen räknat
sitt högre medvetande,» egentligen för honom kan
sägas ha öppnat portarna till ärans tempel. Från
denna stund befann sig hans skalderykte i beständigt
stigande genom nya diktskapelser, för hvilkas glans
alla andra stjärnor på den svenska vitterhetens
himmel småningom bleknade. Så framträdde de efter
hand, dessa ovärderliga pärlör: Prestvigningen,
Majsång, Hjelten, Flyttfoglarne, Floden, Carl XII,
Sång för Jämtlands fältjägare, Skidbladner, Elden,
Säng till solen
och många andra samt främst hans tre
stora, fulländade skaldedikter Nattvardsbarnen 1820,
Axel 1822 och Frithiofs saga 1825. Den sista, ett
romantiskt epos, till hvilket, såsom bekant är, ämnet
är hämtadt i de isländska hjältesagorna, mottogs af svenska folket med en
utomordentlig förtjusning, öfversattes på nästan
alla bildade folks tungomål och beredde skalden ett
världsnamn, som vuxit tillsammans med Linnés.

Såsom talare vann T. tidigt stort rykte genom
sina Tal vid jubelfesten 1817 och i anledning
af Kronprinsens förmälning 1823 – ett rykte, som
ytterligare ökades genom de många förträffliga tal,
han hållit till skolungdomen och till församlingarna
inom stiftet. Såsom universitetslärare utöfvade
han ett stort inflytande så väl på den akademiska
ungdomen, som på hela sin omgifning i Lund. Allt
ifrån det han såsom tillförordnad professor i estetik
1808–09 besteg katedern, strömmade studerande till
hans lärostol. Studiet af det grekiska språket,
som under hans företrädare i Lund varit mer eller
mindre försummadt, väcktes åter till lif, och om
han äfven ej såsom språkvetenskapsman gjort sitt
namn lika berömdt som inom andra områden, sköttes
likväl hans professur med både kärlek, framgång
och ära. Såsom stiftsstyresman förvaltade han sitt
ämbete med allvar, nit och redlig vilja, ehuru tyvärr
på den svenska poesiens bekostnad, kanske äfven på
bekostnad af hälsa och lif. Som biskop innehade han
en själfskrifven plats i riksdagens prästestånd
och kom under den senare delen af sin lefnad på
bitter stridsfot med den frisinnade oppositionen
mot Carl XIV Johan.

Hans död, ehuru ej oväntad,
väckte öfverallt uppriktig saknad. Svenska akademien
klädde sig i sorg, och skalder och talare tolkade
den förlust svenska vitterheten lidit. Genom allmän
subskription upprestes 1853 hans bildstod, modellerad
af Qvarnström och gjuten i brons, på Lundagård, och
vid Kyrkeruds komministerboställe, hvarest Solsångens
skald först öppnade sina ögon för solens ljus, restes
en sten med de vackra orden:

        Här hans vagga;
        I Växiö hans graf;
        I sången hans minne.

Tvenne af de rum, skalden bebodde i Lund, bilda
nu ett Tegnérsmuseum, innehållande möbler, böcker
och småsaker, som tillhört honom, en samling
in- och utländsk Tegnérslitteratur, porträtt af skalden
och flera hans svenska samtida o. s. v. T:s bästa
och vackraste minnesvård är dock hans Samlade
skrifter
, hvilka 1847–51 utgåfvos af hans måg och
efterträdare i Svenska akademien, C. W. Böttiger,
och sedermera utgått i nya redaktioner och upplagor,
af hvilka den fullständigaste, Jubelfestupplagan,
tillökt med skaldens bref, utgafs 1882–85 af hans
sonson, Elof Tegnér (se nedan). Flera af de Tegnérska
dikterna hafva blifvit satta i musik. Mest kända äro
de af Crusell komponerade melodierna till sånger ur
Frithiofs saga. Äfven hafva teckningar till detta
diktverk och illustrerade upplagor däraf utkommit så
väl i Sverige som i utlandet.


2. Tegnér, Esaias Henrik Vilhelm, filolog. Född i
Kjellstorps församling i Skåne d. 13 jan. 1843;
den föregåendes son

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 15 22:40:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0592.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free