Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tengström, Jakob - Terserus - 1. (Terserus), Ingelbertus Olai - 2. Terserus, Elaus Ingelberti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm såsom informator i kammarrådet
v. Stockenströms hus, där han flitigt umgicks
i litterära och vittra kretsar, och två gånger
af Vitterhetsakad. prisbelönats för ett par
afhandlingar, den ena till bekämpande af den franska
smakriktningen, den andra af svensk-historiskt
innehåll, återkom han hösten sistnämnda år till
Åbo, där han 1783 blef adjunkt i teologiska
fakulteten. Prästvigd 1784, utnämndes han till
kyrkoherde i Piikis prependepastorat 1785, blef tredje
teologie professor och kyrkoherde vid Åbo domkyrkas
finska församling 1790, teologie doktor 1800, biskop
i Åbo och prokansler för därvarande universitet
1803, hvarpå han efter Finlands afträdande till
Ryssland, upphöjdes till Finlands förste ärkebiskop
1817. Led. af Vitt.-, hist.- och ant.-akad. Död d. 25
dec. 1832.
Nyss blifven magister blef T. medlem
af det vittra sällskapet Aurora i Åbo och har i
»Vitterhetsnöjen» skrifvit ett par skaldestycken:
Ode öfver mörkret samt Skogsqväde. I »Åbo tidningar»
infördes äfven åtskilliga dikter af honom,
däribland en vacker Minnessång öfver J. H. Kellgren
samt sällskapsvisor, i hvilken diktart han var
framstående, hvarjämte han lämnat en versifierad
öfversättning af Aeneidens första bok, belönad
1776 med Vitterhetsakademiens stora pris.
Ett mer beståndande värde än dessa vittra alster af hans penna
hafva emellertid hans historiska skrifter: Minne öfver
biskopen i Linköping Johannes Elai Terserus, Vita et
merita episcopi Isaaci B. Rothovii, Handlingar till
upplysning af Finlands kyrkohistoria samt Om svenska
sjömakten i äldre tider, i synnerhet under konung
Erich XIV.
På grund af ådagalagd praktisk duglighet
valdes T. 1800 af sitt stifts prästerskap till revisor
i riksgäldskontorets diskont och till representant
vid riksdagen i Norrköping s. å., vid hvilken han var
ledamot af bankoutskottet och efter biskop Wallqvists
död af hemliga utskottet samt ådagalade en frisinnad
synpunkt i teologiska frågor och grundlig kännedom
å det ekonomiska området. 1801 och 1805 var han
revisor i banken och riksgäldskontoret. Under 1808–09
års händelser blef T. föremål för mycket klander
för förment undfallenhet gentemot segraren. Utsedd
till prästeståndets talman vid Borgå landtdag 1809,
måste han i febr. s. å. infinna sig i Petersburg
för att aflägga talmanseden och grundlade då det
stora inflytande, han sedan städse utöfvade öfver
Alexander I. Han blef ock en af de ledande personerna
vid samma landtdag, hvars förlopp han sedan skildrat
i Berättelse om Borgå landtdag, och erhöll efter
dess slut adelskap för sina barn. Äfven sedermera
utöfvade T. stort inflytande på Finlands politiska
förhållanden samt arbetade för enhet och likstämmighet
i kyrkoförvaltningen.
Hans vittra skrifter i urval
med en inledande lefnadsteckning utgåfvos 1899 af
M. G. Schybergson.
Gift 1787 med Anna Kristina Caloander.
Terserus.
En släkt från norra Hälsingland,
härstammande från en bonde vid namn Jöns, som lefde
i slutet af 1400-talet.
1. (Terserus), Ingelbertus Olai,
präst. Född i Rogsta by i Tuna socken af Hälsingland omkring
1520 och son af bonden Elof Jönsson.
Om sonens tidigare ungdomsöden känner man föga. Han hade
genomgått Gäfle skola samt var Gustaf I:s
hofpredikant, då han 1550 mottog Umeå pastorat såsom
tillförordnad pastor. Särskildt hade han
vid utnämningen blifvit af konungen ålagd att
genomföra reformationen i Västerbotten och
utan skonsamhet indrifva pastoratets inkomster,
af hvilka konungen behöll brorslotten. Båda
delarna väckte emellertid så mycken oro, att
Ingelbertus måste begifva sig därifrån och
utnämndes i stället till kyrkoherde i Leksand,
hvarefter han inom kort af konungen förordnades
till »probst i Dalom». Till förbättrande
af sin lön erhöll han af k. Erik XIV
ett hemman, Tibble i Leksand, på hvilket han,
sedan han underskrifvit Liturgien, erhöll k.
Johans konfirmation 1582. Efter det hertig Carl
tillägnat sig regeringsmakten, underskref Ingelbertus
Uppsala mötes beslut och bevistade såsom ledamot
af prästeståndet kröningsriksdagen 1594.
De sista åren af sin lefnad var han blind och afled, sedan
han flera gånger varit rörd af slag, i Leksand
1602.
Gift 1: med Brita Elofsdotter och 2: med
Katarina Jonsdotter.
2. Terserus, Elaus Ingelberti,
präst, folkledare. Född i Umeå 1554; den föreg. son i
första giftet.
Medan han vid utländska lärosäten
fullbordade sin vetenskapliga bildning, antog han
tillnamnet Terserus, hvartill anledningen berättas
ha varit följande. Under sin vistelse vid
universitetet i Leipzig visade han den största
flit, så att det sades, att han blott tre gånger
infunnit sig, efter det föreläsningarna börjat; med
anledning därutaf plägade professorn i grekiskan
Tosselius på skämt kalla honom Ter serus (tre
gånger sen), hvilket namn den unga studenten,
på nordiska soagohjältars sed, upptog och
gjorde frejdadt. Återkommen till Sverige efter i
Leipzig vunnen magistergrad utnämndes han till
Johan III:s handsekreterare, men drog sig under
de liturgiska oroligheterna tillbaka och förordnades
af sin släkting biskop Bellinus i Västerås
till rektor i Hedemora. 1595 flyttades han
därifrån till rektorsbeställningen i Västerås
och utnämndes 1602 till faderns efterträdare såsom
kyrkoherde i Leksand. Han hade då i fem
år varit sin blinde faders medhjälpare i ämbetet och
var till och med redan prost i Öster-Dalarne,
då den upphetsade allmogen under Näftåget 1598
valde honom till anförare. Genom sina på en
gång kloka och allvarliga föreställningar lyckades
det honom att förekomma större blodsutgjutelse,
än hvad som då skedde. Likaså i början af
Gustaf II Adolfs regering, då dalkarlarna tillställde
flera uppror och bland annat hotade att ihjälslå
all adel. Oförskräckt uppträdde då T. igen och
förebrådde icke allenast från predikstolen
sina åhörare deras olydnad mot öfverheten,
utan skickade till de andra dalsocknarna afskrifter
af sina förmaningstal och bidrog på detta sätt
att lugna sinnena. Han har om sina lyckliga
bemödanden i detta hänseende lämnat åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
