Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tersmeden - 1. Tersmeden, Jakob - 2. Tersmeden, Herman, se Cedercreutz - 3. Tersmeden, Carl - 4. Tersmeden, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tersmeden.
Af denna ätt, som härstammar från den gamla
franska adliga ätten Saint Lary de Therme, flydde
omkr. 1572 Guillaume under hugenottförföljelserna till
Schweiz och antog namnet Zeerschmitten. Ätten inkom
till Sverige under Gustaf II Adolfs regering, och
Guillaumes sonsons sonson, Jakob, – se T. 1 – erhöll
1751 svenskt adelskap. Fem af hans syskon hade 1711
jämte sin styffader adlats med namnet Cedercreutz. En
af Jakobs sonsöner Fredrik – se T. 4 – erhöll 1809
friherrlig värdighet enligt 37 § regeringsformen.
1. Tersmeden, Jakob,
bergsvetenskapsman. Född d. 23 febr. 1683 på Kolsva
bruk i Västmanland, Föräldrar: ägaren af
Svartå bruk Reinhold Zeerschmitten, som
försvenskade namnet till Tersmeden, och
Kristina Börstel.
Sedan T. såsom auskultant i Bergskollegium, hvartill han
antogs 1701, gjort sig noga bekant med den
inhemska bergshandteringen, begaf han sig 1704
utomlands, då han bland annat gjorde sig noga
underrättad om smältningssättet vid de engelska
tennverken och uppmärksamt studerade bergverken i
Sachsen. Återkommen till Sverige, öfvertog han 1708
förvaltningen af Larsbo bruk i Dalarne, som han
betydligt utvidgade och förbättrade och af hvilket
han blef ägare 1722. 1747 erhöll han bergsråds namn,
heder och värdighet, upphöjdes 1751 i adligt stånd
samt afled på Larsbo bruk d. 6 april 1752.
Såsom bergsvetenskapsman och brukskarl var T. en af de mest
insiktsfulla och erfarna på sin tid samt bragte sig
genom skicklighet och kraft upp till en oberoende och
aktad samhällsställning. Äfven såsom krigare hade
han pröfvat sina krafter och lyckan. I slaget vid
Helsingborg kämpade han med mannamod under Magnus
Stenbock, och 1717 uppsatte han till största delen
på egen bekostnad och inöfvade en frikår af Dalarnes
allmoge till Dalgränsens försvar mot danskarna. Såsom
ett erkännande häraf blef han af Carl XII utnämnd
till öfverstlöjtnant, en värdighet och titel, hvaraf
han likväl aldrig begagnade sig. 1711 erbjöds honom
af hans styffader att genom adoption blifva delaktig
af dennes adelskap med namnet Cedercreutz, hvilket
han likväl afböjde, under förklaring, att han ej
ville bortlägga sitt fädernenamn, och att, om han
skulle emottaga adelskap, skulle det vara för sina
egna förtjänster. Detta exempel följdes af tre bland
hans syskon, hvaremot de öfriga fem genom adoption
blefvo upptagna inom friherrliga ätten Cedercreutz.
Gift 1708 med Elisabet Gangia.
2. Tersmeden, Herman, se Cedercreutz.
3. Tersmeden, Carl,
sjömilitär. Född d. 23 april 1715 på Larsbo bruk i
Dalarne; son af T. 1.
Sedan T. 1730 ingått som volontär vid
galäreskadern i Stockholm och 1733 utnämnts
till arklimästare i Karlskrona var han 1735–38
anställd i holländsk och 1739–40 i engelsk
krigstjänst. Löjtnant i svensk tjänst 1740
och följande året kaptenlöjtnant, bevistade
han i sistnämnda grad finska kriget, efter hvars
slut han 1743 på Norra Björkfjärden i Mälaren
skingrade tjugu båtar med upproriska dalkarlar,
hvilka ämnade sig till hufvudstaden för att deltaga
i uppresningen. I fjorton år (1749–1763) var han
under Ehrensvärd verksam vid fästningsbyggandet å
Sveaborg. 1751 befordrad till kapten vid Göteborgs
eskader, blef han 1755 kommendörkapten i Karlskrona
och 1771 varfsschoutbynacht och kommendör vid
örlogsflottan. Vid 1772 års statshvälfning förmådde
T. flottans befäl och manskap att understödja
konungen, blef konteramiral vid galärflottan i
Stockholm samt varfsamiral, vice amiral vid
örlogsflottan 1774 samt 1778 såsom kommendör
uppflyttad i den s. k. riddareklassen. T., som 1781
tog afsked från krigstjänsten, gjorde sig äfven känd
som en verksam riksdagsman. Död d. 25 dec. 1797.
Då T. i yngre åren (på 1730-talet) befann sig på resor,
gjorde han under ett besök i Berlin sin uppvaktning
hos konung Fredrik Vilhelm I, hvilken just då
var i farten med att uppsätta sitt jättegarde. Då
T. inträdde, frapperades konungen synbart af hans
resliga gestalt, som vid verkställd mätning befanns
ej obetydligt i längd öfverstiga den utanför på vakt
stående gardistens. Konungen begynte genast göra
ansenliga anbud, om T. som officer ville träda i hans
tjänst, men detta afböjdes under förklaring, att
han fortfarande ville ägna sig åt sitt fosterland och
sjötjänsten. Under sina senare år ansattes han af en
besvärlig fetma, som gaf skalden Oxenstierna anledning
till följande impromptu: »Tersmeden, tjock och tung
och lång, Är både amiral och barlast på en gång».
Gift 1757 med Inga Dorotea Malmskiöld.
4. Tersmeden, Fredrik,
krigare, ämbetsman. Född på Väst-Sura i Västmanland
d. 9 febr. 1752 den föreg. brorson. Föräldrar: assessorn
Jakob Tersmeden och Magdalena Elisabet Söderhielm.
Vid sexton års ålder förare vid
Västmanlands regemente, utnämndes T. året därefter
till lifdrabant, blef 1775 löjtnant vid Upplands
regemente och 1783 förste major vid
Hälsinge regemente. Befordrad 1792 till
öfverstlöjtnant vid nämnda regemente, blef
han 1795 generaladjutant och öfverste i armén.
Öfverhopad af administrativa uppdrag, tog han 1798
afsked från regementet och förordnades s. å. till
vice president i Krigskollegium, erhöll
1809 friherrlig värdighet och utnämndes 1812
till generalmajor, ordförande i Krigshofrätten och
president i Kammarrätten. Död i Stockholm d. 20
sept. 1819. I 1788–90 års finska krig, i hvilket han
deltog såsom chef för Hälsinge regemente,
utmärkte han sig vid flera tillfällen,
särskildt 1789 vid Kapitais och Anjala. Äfven
såsom ämbetsman ansågs han för mycket duglig och
innehade, såsom ofvan antydts, tid efter annan
flera maktpåliggande förtroendevärf; sålunda
var han ledamot i alla Gustaf IV Adolfs krigs- och
statskonseljer äfvensom i Statsberedningen,
led. i statsutskottet vid 1809 och 1810 års
riksdagar samt fullmäktig i riksgäldskontoret
och järnkontoret.
Gift 1801 med friherrinnan Maria
Stanislas Josefine Sparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
