- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:631

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Torsslow, Sara Fredrika - 3. Torslow, Helfrid, skådespelerska, de föreg. dotter, se Kinmansson, Helfrid - 1. Torstensson, Lennart

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Djurgårdsteatern. Hvarje gång, hon uppträdde, firade scenen
en triumf och salongen en högtid.»


3. Torslow, Helfrid,
skådespelerska, de föreg. dotter, se Kinmansson, Helfrid.


1. Torstensson, Lennart,
härförare. Född på stamgodset Forstena i Västergötland
d. 17 aug. 1603. Föräldrar: ståthållaren på
Älfsborgs slott Torsten Lennartsson af den gamla
Forstena-släkten (se II: 37) och Märta Posse.

Sedan hans föräldrar af Carl IX drifvits i
landsflykt, lämnades T., som städse skref sig
Linnardt Torstenson, till uppfostran hos sin
farmoder, fru Margareta Ekeblad på Forstena, och
kom efter hennes död 1616 först till riksdrotset
Bo Ribbing och sedan, då han uppnått 15 års ålder,
såsom kammarpage till Gustaf II Adolf. Hans hurtiga
väsen fann behag hos konungen, hvarför denne medtog
honom på sitt fälttåg till Livland. Här bevistade han
bl. a. Rigas eröfring 1621 och hade alltid sin plats
vid konungens sida under en mängd skärmytslingar,
fäktningar och belägringar. Vid ett sådant tillfälle
skickade Gustaf Adolf honom med muntliga befallningar
till en af öfverstarna. Under ridten märkte T., att
fienden ändrat ställning, hvarför han på eget bevåg
ändrade konungens order, såsom han för tillfället
ansåg lämpligast. Då han återkom, befallde konungen,
med afseende på fiendens opåräknade rörelse, honom
genast rida tillbaka med nya föreskrifter, hvilka
i hufvudsak voro just de, som T. själf dristat
gifva. Darrande bad ynglingen konungen om nåd och
erkände förhållandet, hvarvid Gustaf Adolf såg honom
skarpt i ansiktet och därpå leende yttrade: »du
passar bättre till härförare än till hofsven.» Sedan
T. 1624 förklarats »varaktig», utnämndes han till
fänrik vid liffanan och deltog såsom sådan i Gustaf
Adolfs sista lysande vapenbragd i Livland, slaget
vid Wallhof i jan. 1626. Utnämnd s. å. till kapten,
fick han under fortgången af de preussiska fälttågen
1626–29 den krigiska utbildning, hvarigenom han
förbereddes till den framstående roll, han sedermera
skulle spela i trettioåriga kriget. 1627 utnämnd till
öfverstlöjtnant vid Norrlands regemente, blef han
1629 öfverste vid artilleriet, det vapen, på hvars
utbildning Gustaf Adolf liksom också T. lade stor vikt
och som icke heller hade oväsentlig del i den svenske
konungens segrar. T., under hvars ledning och tillsyn
förbättringar i artilleriets organisation ägde rum,
befordrades till general vid artilleriet 1632. Detta
inträffade strax före slaget vid Nürnberg, där
han blef tillfångatagen och insatt i ett fuktigt
fängelse i Ingolstadt, hvarest han ådrog sig en svår
gikt, som jämte stenplågor sedan förbittrade hela
hans återstående lif. Utväxlad följande året mot
Wallensteins egen svåger, grefven af Harrach, bidrog
han till eröfringen af fästningen Landsberg i Bajern
och åtföljde s. å. Gustaf Adolfs lik till Sverige samt
utnämndes 1634 till rikstygmästare. Hans verksamhet
i Tyskland under tiden 1634–41 var af ganska
stort inflytande på krigshändelsernas gång. T.,
hvilken till en början var utsedd att såsom J. De la
Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i det
krig, som syntes vara att befara från Polens sida,
kallades, sedan stilleståndet med Polen afslutits
1635, tillbaka till krigsskådeplatsen i Tyskland. Här
förenade han sig i slutet af sistnämnda år med den
hårdt ansatte öfverbefälhafvaren, Johan Banér, och
bidrog i väsentlig mån till den lyckliga vändning,
krigshändelserna nu började taga för de svenska
vapnen. Han tog nämligen en lysande del i den rad af
för dessa segerrika företag, af hvilka det sista var
infallet i Böhmen 1639. På begäran tjänstledig 1640
på grund af sjuklighet, anlände han till Sverige i
april 1641 och utnämndes omedelbart till riksråd. Hans
vistelse i fäderneslandet blef emellertid mycket kort,
emedan han öfvertalades att oaktadt sin sjuklighet
efter Johan Baners död taga befälet öfver svenska
trupperna i Tyskland, med titel af fältmarskalk
och guvernör öfver Pommern, hvartill han utnämndes
d. 31 aug. 1641. Hans stora och lysande bragder
från denna tid äro så bekanta, att vi här blott i
korthet vidröra dem. Med öfverlägsen skicklighet
och framgång förde han sina arméer i Schlesien,
Sachsen och Mähren, hvarifrån han 1643 inbröt i
Holstein och eröfrade inom två månader nästan alla
Danmarks besittningar på fastlandet, hvarigenom han
väsentligt bidrog till danska krigets snara och för
Sverige lyckosamma utgång, gick 1644 tillbaka till
Tyskland, inföll ånyo i kejsarens arfländer och knöt
vid sitt namn den lysande segern vid Jankowitz 1645. I
dec. 1645 lämnade han öfverbefälhafvareskapet och
mottogs vid sin återkomst till Sverige af drottning
Kristina med utmärkta gunstbevis: upphöjdes på en
och samma dag (d. 5 febr. 1647) till friherre och
grefve med Virestad (i Småland) till friherreskap,
Ortala (i Roslagen), som ansågs gifva 10,000 r:dr i
afkastning, till grefskap, och utnämndes 1648 till
generalguvernör öfver Västergötland jämte Halland,
Värmland och Dal. I rådet, där han nu blef en mer
stadig ledamot, uppträdde han på drottningens sida
emot Oxenstiernorna, men drog sig efter hand från
ärendena och afled i Stockholm d. 7 april 1651.

Såsom härförare ådagalade T. en sällsynt förening
af snillrik djärfhet med noggrannhet och beräkning,
hvarför få svenskar utfört de bragder på slagfältet
som han. Själfva kriget fick under hans fana ett
mildare skaplynne än förut. Väl tog han, liksom sina
föregångare, dryga brandskatter af de öfvervunna
länderna men förbjöd plundringar och straffade dem
strängt. Hans lik nedsattes i Riddarholmskyrkan i
Stockholm i ett eget grafkor, öfver hvars ingång
läses en latinsk inskrift, som i öfversättning lyder
sålunda: »Lennart Torstensons titlar antyda blott
svagt hans förtjänster om fäderneslandet. Han fördes
såsom lärjunge af den store konungen Gustaf Adolf in
på krigarens bana. Han kunde sedermera själf såsom
lärare dit införa den store konungen Carl Gustaf. Hans
ätt är död, men hans många segrar äro en odödlig
afkomma.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0631.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free