Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Uggla, Clas - 2. Uggla, Carl Hildebrandsson - Ugglas, af - 1. Ugglas, Samuel af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en beskickning till Warschau. Under danska kriget
1643–45 deltog han såsom frivillig i kampanjen
till sjös på den af Klas Fleming kommenderade
flottan och blef följande år musketerare vid svenska
armén i Tyskland. Vid belägringen af Prag
1648 utmärkte han sig för synnerlig tapperhet
och vann därigenom pfalzgrefven, sedermera konung,
Carl Gustafs synnerliga bevågenhet, som
gaf sig uttryck i U:s utnämning till kaptenlöjtnant
och pfalzgreflig hofjunkare. Utnämnd 1650
till kapten vid lifgardet, åtföljde han Carl X
Gustaf under polska kriget men öfvergick, sedan
danska kriget utbrutit 1657, i flottans tjänst.
Befordrad till major vid amiralitetet, inlade han som
krigare nya förtjänster i sjöslaget mot holländska
flottan i Öresund den 9 nov. 1658 och utnämndes
till amirallöjtnant 1660. Under en treårig
vistelse i Lübeck öfvervakade han byggandet af
de krigsskepp, som därstädes vore beställda för
svenska flottans räkning. 1670 befordrad till
amiral och amiralitetsråd och sex år senare upphöjd
i friherrligt stånd, anförde han, under riksrådet
grefve L. Creutz, en del af svenska flottan
mot de förenade danska och holländska flottorna
i slaget vid Öland den 1 juni 1676. Detta var
U:s sista manliga bragd. Då i den häftiga träffningen
Creutz med sitt amiralskepp »Stora kronan»
blifvit sprängd i luften, vände hela den
fientliga styrkan sig emot U., som förde befälet
på linjeskeppet »Svärdet». Ehuru omringad af
femton fartyg, försvarade han sig med lejonmod;
redan vore alla tre masterna på hans skepp nedskjutna,
men ändå ville han ej gifva sig. Slutligen
kom en brännare och hakade sig fast vid
»Svärdet», som genast fattade eld. Man ropade
åt U. att gifva sig, men den hjältemodige krigaren
svarade, »att han icke ville lämna ett så
kapitalt skepp med så stora stycken i fiendernas
händer utan hellre fäkta som en ärlig man, till
dess han måste salvera sig i sjön.» Så omkom,
obesegrad, den tappre Clas U. med sexhundra
man af besättningen. Ännu långt in på natten
sågs från Öland skenet af det brinnande »Svärdet».
Gift på 1670-talet med Kristina Maria Sparre.
2. Uggla, Carl Hildebrandsson,
historieforskare. Född d. 7 nov. 1725; den föreg. kusins
sonson. Föräldrar: generaladjutanten Hildebrand
Carlsson Uggla och Märta Elisabet Rosenholm.
Efter slutade studier vid universitetet
tjänstgjorde U. någon tid i riksarkivet samt
utnämndes till kammarherre. Den senare delen
af sin lefnad tillbragte han på sin egendom Stora
Djulö i Södermanland och afled där d. 25 maj
1803.
U. var ledamot af Vetenskapsakad.,
hvilken utmärkelse han vann såsom flitig rannsakare
af häfderna och utgifvare af åtskilliga
heraldiska, historiska och topografiska arbeten,
såsom Inledning till Heraldiken 1746,
Afhandling om Svea rikes urgamla vapen, de tre kronor
1760, Afhandlingar om vapnens indelning och deras
mångfaldighet 1760, Svea Rikes rådslängd, I–VIII,
1790–93, Tal om sjön Hjälmaren vid inträdet i Vet.-akad.
1786, Vägvisare genom Örebro höfdingdöme 1800,
Lefvernebeskrifning öfver Amiralen Frih. Clas Johansson
Uggla 1777, Berättelse om Vårdinge socken i Södermanland,
Kort beskrifning om Kihls kyrka i Nerike m. fl.
– hvarjämte han i handskrift efterlämnat
»Topographia Sueogothica»
samt »Bibliotheca biographica Sveogothica».
Gift 1: 1754 med Hedvig Charlotta Danckwardt
Lillieström och 2: 1775 med friherrinnan Margareta
Charlotta Ehrensvärd.
Ugglas, af.
Ätten räknar sina anor ifrån Per
Uggla, som omtalas i Gustaf I:s historia. Den
äldste med säkerhet kände stamfadern, Erik
Samuelsson Uggla, lefde under senare hälften
af 1600-talet och var bergsman i Falun. Hans
sonsons sonson, Samuel, – se U. 1 – adlades
1772 under namnet af Ugglas och erhöll 1796
friherrlig och 1799 greflig värdighet.
1. Ugglas, Samuel af,
ämbetsman. Född i Hedemora d. 3 maj 1750. Föräldrar:
kontraktsprostea och kyrkoherden därstädes, teol. doktorn
Petrus Uggla och Helena Norrström.
Ännu blott nio år gammal sändes U. till
universitetet i Uppsala. Efter 1769 slutade
studier därstädes, lät han
inskrifva sig som e. o. i justitierevisionen och
auskultant i Svea hofrätt, blef följande året
auskultant i lagkommissionen och protokollsförande
i nedre justitieexpeditionen samt 1772 ordin.
sekreterare i lagkommissionen. Det nit, hvarmed
han omfattade Gustaf III:s kort därefter genomförda
statshvälfning, banade honom väg till den
kungliga bevågenheten och påskyndade hans
befordringar i hög grad. Beträffande den roll, han
spelade vid antydda historiska tilldragelse, har
följande berättelse gått till eftervärlden: Då
Gustaf III på revolutionsdagen den 19 augusti,
efter att hafva talat till trupperna, återvände till
slottet, mötte han på vägen en ung man, som
slog honom på axeln i det han utropade: »Bra,
Gustaf!» Mannen var U., hvars lycka härmed
var gjord. Adlad ännu samma år med namnet
af Ugglas, förordnades han 1773 till sekreterare
och ombudsman i d. v. diskontkompaniet, blef
1775 protokollssekreterare i justitierevisionen,
1782 förste expeditionssekreterare därstädes, året
därefter konstituerad revisionssekreterare samt
1788 landshöfding i Stockholms län. En af
Gustaf III:s sista regeringshandlingar blef att
förläna U. friherrevärdigheten, ehuru genom
konungens mellankomna död diplomet först kom att
utfärdas af sonen 1796. Förutom de ämbeten, till
hvilkas förvaltande han kallats, hade han att
fullgöra åtskilliga maktpåliggande uppdrag.
Sålunda blef han 1785 direktör i sjöassuranskompaniet
och, då generaldiskontkontoret 1787
inrättades, dess direktör och fungerade såsom
sådan ända till denna anstalts upphörande 1803.
Ledamot 1778 af direktionen öfver Strömsholms
slussverk, gjorde han sig högt förtjänt om
detsammas fullbordande.
1800 blef han grefve,
men denna värdighet dock endast öfvergående å
äldsta sonen, son efter son. Vid två särskilda
tillfällen förordnad att utöfva öfverståthållarebefattningen
i Stockholm, erhöll han 1800 vid
frånträdande af det andra förordnandet serafimerorden.
Från sin landshöfdingstol afgick han
1802, då han blef president i kammarkollegium,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
