Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uhr, Carl David af - 1. Ulfeld, Corfitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
distrikten. Sedan han under de närmast följande åren,
bl. a. i Norbergs bergslag, uppbyggt flera nya hyttor
och smältverk, anträdde han en instruktionsresa till
England, från hvilken han återkom 1805. 1811 vald af
brukssocieteten till direktör för tackjärnsblåsningen
och stångjärnssmidet i riket, utnämndes han 1817
till adjungerad ledamot af Bergskollegium, hvarjämte
han såsom medlem af riddarhuset flitigt deltog i
riksdagsförhandlingarna. Var vid riksdagarna 1817–30
ledamot af konstitutionsutskottet och valdes 1825
till statsrevisor. Hans åsikter i politiska frågor
voro i allmänhet frisinnade, liksom i frågor rörande
näringarna, där han i många fall stod långt framom
sin tid. Ända ifrån 1816 till sitt 1838 tagna afsked
från öfvermasmästare- och direktörsbefattningarna
författade han alla masmästarestatens till
Järnkontoret ingifna årsberättelser, hvarjämte han
alltid var en flitig medarbetare i »Jernkontorets
annaler». Han afled ogift i Stockholm d. 19 mars
1849.
Vet.-akademiens kallelse till ledamotskap
1821, Järnkontorets stora guldmedalj och en
årlig pension voro de offentliga erkännanden,
som tillföllo U. för hans förtjänster om svenska
bergshandteringen. Han införde i denna åtskilliga
kostnadsbesparande förbättringar, hvarjämte kan
nämnas, att han kraftigt verkade för upparbetandet af
Höganäs stenkolsverk och tillverkningen därstädes
af eldfast tegel.
Brodern Gustaf, född d. 28
juli 1780, bergsmekanikus och död d. 26 maj 1842,
räknades äfven till den frisinnade sidans bättre
krafter å riddarhuset och var 1823 ledamot af
statsutskottet. Gift 1: 1812 med Katarina Amalia
Ristell och 2: 1831 med Maria Margareta Gussander.
1. Ulfeld, Corfitz,
landsförrädare. Född d. 10 juli 1606 på Egeskov på Fyen
och son af rikskansleren Jakob Ulfeld.
U. hade erhållit en utmärkt uppfostran vid tyska, italienska
och schweiziska universitet, då han 1629 återkom till
Köpenhamn och af Kristian IV utnämndes till
hofjunkare och 1630 till kammarjunkare vid hans
hof. Tillika blef han förlofvad med konungens
nioåriga dotter, Leonore Kristine, grefvinna af
Slesvig-Holstein. Ännu helt ung förordnades han till
länsherre på Möen och blef riddare vid det högtidliga
riddarslag, konung Kristian sista gången anställde
1634. Han befordrades sedermera, 1636, till riksråd,
firade samma år sitt bröllop och anställdes 1637 som
ståthållare i Köpenhamn. Vid flera tillfällen använd
i diplomatiska ärenden, upphöjdes han till tysk
riksgrefve 1641, då han vid riksdagen i Regensburg
fungerade som danskt sändebud. Då han 1643 utnämndes
till rikshofmästare eller till innehafvare af
främsta platsen i statens tjänst, blef han snarare
sin konungs medregent än förste ämbetsman. Sålunda
ställd i spetsen för Danmarks styrelse, utvecklade
han emellertid aldrig några mera framstående
statsmannaegenskaper, oaktadt han af naturen ägde ganska
stor begåfning. Hvad som förnämligast kunde läggas honom
till last, var en ohejdad själfviskhet, en osläcklig makt-
och vinningslystnad. Hans kortsynta politik var väsentligen
vållande till det 1643 skedda utbrottet af det för
Danmark förlustbringande kriget med Sverige. Efter
Kristian IV:s död 1648 gjorde han sig såväl i
fråga om skötseln af sitt ansvarsfulla kall som
i åtskilliga andra hänseenden skyldig till ett
handlingssätt, ägnadt att väcka ovilja mot honom både
vid hofvet och hos folket. Då han på grund häraf
omsider ådrog sig den nye konungens, Fredrik III:s,
uppenbara onåd, lämnade han 1651 Danmark med sin
familj och sin rörliga förmögenhet, uppgående till
den för den tiden ofantliga summan af en million
riksdaler. Färden ställdes först till Nederländerna,
men inom kort uppenbarade han sig i Stockholm och
blef där väl mottagen af drottning Kristina. För en
till henne lånad penningsumma erhöll han amtet Barth
i Pommern »att bruka och bebo» och uppehöll sig där,
då drottningen 1654 lämnade Sverige. Under tiden
hade hans sinne intagits af en alltjämt stigande
förbittring mot Danmark, på grund af att han där
blifvit afsatt från sitt ämbete och hans gods tagna i
beslag, emedan han icke på kallelse infunnit sig vid
den danska herredagen för att aflägga räkenskap för
sin ämbetsförvaltning. När Carl X:s krig mot Danmark
utbröt 1657, skyndade han öfver till Skåne för att
förmå sina där varande landsmän att underkasta sig den
svenske konungens välde, jämte det han på allt sätt
sökte befordra svenska vapnens framgång. Antagen
såsom geheimeråd i svenske konungens tjänst,
åtföljde han denne på hans krigståg mot Danmark. I
det för Danmark så betungande fredsslutet lyckades
han utverka återställandet af alla sina gods och
förläningar, full ersättning för liden skada samt
frihet att i Danmark bosätta sig, hvarhelst han funne
för godt. För sin ur personlig hämndlystnad ensamt
härflytande tjänstaktighet mot Danmarks fiende blef
han af danskarna afskydd som landsförrädare, medan
han af Carl X belönades med Herrevads kloster och
något senare, 1658, med förläningen af Sölvesborgs
slott och län. Efter Roskildefreden, då U. tagit sitt
säte i Malmö, begynte likväl Carl Gustaf, troligen
till följd af några i Danmark erhållna upplysningar,
visa honom en viss kallsinnighet och använde
honom ej heller vid de senare underhandlingarna med
Danmark. Genast var U. färdig att kasta om och inlåta
sig i en af danska partiet anstiftad sammansvärjning,
som åsyftade att bringa Malmö och därefter hela Skåne
åter under Danmarks välde. För den skull blef han
i Malmö hållen under bevakning i sitt eget hus. Då
han kort därefter i följd af ett slaganfall blifvit
beröfvad talförmågan, måste hans hustru föra hans
talan vid den mot honom inledda undersökningen. U.,
som i 1660 års fredstraktat icke inbegreps i den däruti
utlofvade allmänna amnestien, ansågs emellertid
af svenska regeringen kunna lössläppas. Men innan det
härom fattade beslutet blef honom bekant, lyckades han
fly från sitt fängelse till Danmark, där han likväl
efter någon tid blef häktad och jämte sin hustru
skickad till Hammershus på Bornholm, där de i ett
och ett halft år höllos fångna. Friheten återfingo
makarna, först sedan U. i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
