Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ulfeld, Corfitz - 2. Ulfeld, Ebbe - Ulff, Gurli Johanna Carolina - Ulfsparre - 1. Ulfsparre, Hans Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödmjuk böneskrift erkänt sitt brott och under löfte
om fullständig undergifvenhet anropat konungen om
nåd. Dessutom måste han för vinnande af denna nåd
afstå omkring hälften, af hvad han ägde, hvilket
emellertid icke hindrade att han fortfarande var att
anse såsom Danmarks rikaste ädling. Sålunda ånyo fri,
begynte han emellertid inom kort, delvis af missnöje
med det i Danmark införda enväldet, nya stämplingar
mot sitt fädernesland och sökte öfvertala kurfursten
Fredrik Vilhelm af Brandenburg att i förbindelse
med den missnöjda danska adeln göra sig till herre
öfver danska öarna. För detta dåd dömdes han 1663 i
Danmark som landsförrädare contumaciter från lif,
ära och gods; hans hus i Köpenhamn nedrefs och på den
afröjda tomten upprestes en skampåle med inskrift:
»Forræderen Corfiz U. F. till ævig Spot, Skam och
Skiændsel». Fridlös och i ständig dödsfruktan,
irrade han därefter omkring i Tyskland och afled
hastigt efter en nattlig flykt öfver Rhen d. 20
febr. 1664. Hans söner nedgräfde hans döda kropp
under ett träd i sanden vid Rhenfloden. Hans maka,
dottern af Kristian IV och Kristina Munck, hade
samtidigt med domen öfver U. begifvit sig till
England för att af Carl II utkräfva ett honom af
U. lämnadt penninglån. Men den karaktärslöse engelske
konungen var nog lumpen att utlämna henne till
danska regeringen, som insatte henne i »Blaataarns»
fängelse i Köpenhamn. Friheten återvann hon, först
efter det hennes oförsonlige fiende, Fredrik III:s
gemål, Sofia Amalia, 1684 aflidit.
2. Ulfeld, Ebbe,
ämbetsman. Född på Råbelöf i Skåne d. 23 dec. 1616;
den föregåendes frände och son af danska riksrådet
Kristofer Ulfeld och Margareta Ugerup.
Såsom gosse insattes U. i Herlöfsholms skola,
bevistade därefter någon tid riddareakademien
i Sorö och anträdde 1632
med sin bror, Björn Ulfeld, en resa till Holland,
Frankrike och England. Återkommen till Köpenhamn,
utnämndes han till hofjunkare hos Kristian IV,
hvarefter han några år tjänstgjorde i kejserliga
och spanska arméerna. 1641 hemkallades han af
sin konung och förordnades 1642 till länsherre i
Kristianstad. Efter tvenne år, 1644, befordrades han
till generalmajor och insattes till ståthållare på
Ösel, hvilken provins han i följd af bestämmelserna
i Brömsebrofreden fick i uppdrag att öfverlämna till
Sverige 1645. Med Kristian IV:s död och Fredrik III:s
uppstigande på tronen nedgick lyckans sol för U. i
Danmark. Ett föremål för misstroende och förföljelse,
begaf han sig 1652 till Sverige, hvarest han med
mycken välvilja mottogs af drottning Kristina, som
genast utnämnde honom till svensk generalmajor af
kavalleriet. Då Carl X Gustaf 1658 lagt Skåne under
Sveriges krona, begaf sig U. dit för att återtaga sina
egendomar Araslöf, Råbelöf och Ovidsholm, men blef,
då kriget på nytt utbröt, fängslad af danskarna och
insatt på fästningen Nakskov. Vid denna orts eröfring
af G. Otto Stenbock det följande året ställdes U.
på fri fot och skyndade till Sverige, där han 1661
befordrades till generallöjtnant och efter Skånes
slutliga införlifvande med Sverige erhöll i uppdrag
att genom utskrifning upprätta den skånska milisen
samt afskeda de efter fredsslutet öfverflödiga
tyska regementena. Det öppna, redliga handlingssätt,
han allt från sin första ankomst till Sverige
syntes ådagalägga för sitt nya fädernesland,
tillskyndade honom äran att vid riksdagen 1664,
sedan han naturaliserats som svensk adelsman med
säte och stämma på riddarhuset, blifva kallad
till riksråd. Någon tid därefter förordnades han
till hofrättsråd i Göta hofrätt och utnämndes 1675
till riksjägmästare. Sedan kriget med Danmark
1676 utbrutit, uppdrogs åt honom att upprätta
försvarsanstalterna omkring Kalmar. Tillika företog
han tillsammans med Pontus de la Gardie ströftåg i
Skåne och Blekinge. Förordnad 1677 till ordförande
i den domstol, som hade att rannsaka om snapphaneväsendet
i Skåne, blef han slutligen 1679 lagman
i Östergötland. Död i Stockholm d. 30 jan. 1682.
Gift 1643 med Hedvig, grefvinna af Slesvig-Holstein
och dotter af Kristian IV samt hans morganatiska
gemål Kristina Munck.
Ulff, Gurli Johanna Carolina,
född Åberg, skådespelerska, gift 1883 med
bergsingeniören Carl Gustaf Fredric Ulff.
Född i Stockholm d. 14 sept. 1843, blef fröken A. elev vid
k. teatern 1858. Engagerad vid nämnda scen 1862, kvarstannade
hon därstädes i sex år, under de två sista af dem
som premieraktris. Sedan hon 1868 tagit anställning
vid Mindre teatern, som då innehades af Josephson
och Ahlgrensson, uppträdde hon äfven i Göteborg
och Kristiania 1868–70. Under 1871–84 var hon åter
anställd vid K. teatern samt tillhörde Nya teaterns
personal, 1884–87, hvarefter hon drog sig tillbaka
till privatlifvet. Af naturen rikt utrustad med yttre
företräden, visade hon äfven såsom skådespelerska prof
på en intelligens, som, parad med en viss hurtighet
i hela hennes väsen, gjorde sig godt gällande i
flertalet af de roller, som voro henne anförtrodda
till utförande. Af dessa må nämnas hufvudrollerna i
»Orleanska jungfrun» och »Rolands dotter», Richelieu
i »Richelieus första vapenbragd», Beatrice i »Mycket
väsen för ingenting», Susanna i »Figaros bröllop»,
Fenella i »Den stumma», Sarah i »Onkel Sam»,
Agnes i »Dagvard Frey» och Johanna
i »Arbetarens hustru».
<b>Ulfsparre till Broxvik.</ib>
En bland Sveriges äldsta adliga ätter, af hvilken tvenne
grenar vunnit friherrlig värdighet.
1. Ulfsparre, Hans Eriksson,
riksråd. Född i midten
af 1550-talet och son af riksrådet Erik Månsson
Ulfsparre och Estrid Jönsdotter Stiernbielke.
U., som 1584 omnämnes såsom ståthållare på Ivangorod i
Ingermanland, blef kort därefter kammarjunkare hos
hertig Carl, vann denne furstes obegränsade förtroende
och gjorde sig detsamma värdig genom trohet och
redbarhet i alla sina förehafvanden. 1585 fick han
sig anförtrodd direktionen öfver Garpenbergs bruk
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
