Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wahlström, Jonas Gustaf - Wahlund, Carl Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matematiska och kemiska typer, af hvilket han var
delägare till 1859. Redan tidigt började W. äfven
ägna sig åt publicistisk verksamhet. Efter att hafva
lämnat bidrag till flera tidningar, blef han 1839
kallad att inträda i redaktionen af »Svenska biet»,
men redan i dec. s. å. blef han ansvarig utgifvare
af »Uppsala tidningar», hvarmed han fortfor till
bladets nedläggande 1842. Dess färg var afgjordt
konservativ, och i samma anda gick den af W. tills.
med K. O. Angeldorff 1841 utgifna politiska revyn
Belysningar, skarpt kritiserande den liberala
oppositionens press och personligheter. När den
akademiska tidskriften »Frey» 1841 upprättades,
var W. en af utgifvarna och kvarstod som sådan
under dess hela tillvaro till 1850. Han var äfven
1839–52 (under sign. –A–Ö och –a–ö) medarbetare i
»Biografiskt lexikon», inom hvars redaktion han en
tid intog en ledande ställning. Hans åsikter hade
så småningom utvecklats i mera liberal riktning,
och efter flyttningen till Stockholm ingick han
1852 som delägare och medarbetare i Aftonbladet,
hvars redaktion han tillhörde till 1853. Genom sitt
1847 ingångna gifte med Katarina Lovisa Lennartsson
delägare i flera bruksegendomar, valdes han vid
1853–54 års riksdag till fullmäktig i borgareståndet för
femte bankodistriktet, intagande en framskjuten plats
inom den moderat-liberala fraktionen. Sina intryck af
riksdagen och dess handlande personligheter har han
framlagt i den af honom jämte P. R. Tersmeden (se
II: 598) utgifna broschyren 1854 års riksmöte. Han
återvaldes ock till 1856–58, då han tillhörde
konstitutionsutskottet, och 1859–60 års riksdagar,
då han hade plats i statsutskottet. Under tiden
utgaf han 1857 en skrift Från riksdagen I, hvari
han uppträdde mot ståndsintressena, särskildt mot
adeln. 1865 anlade han jämte medintressenter ett
tryckeri i Västerås, från hvilket utgick en tidning
vid namn »Aros», hvilken W. redigerade till dess
nedläggande 1868. Samma år var han lekmannaombud vid
det första kyrkomötet. Efter dess slut ingick han
åter som medarbetare i Aftonbladet. Ekonomiska skäl
förmådde dock W. att snart åtaga sig redaktionen
af »Västmanlands länstidning», hvarmed han fortfor
till dec. 1871, då han blef redaktör af »Nyaste
Kristianstadsbladet», hvilken befattning han
frånträdde 1873, Han var sedermera 1873–74 redaktör
af »Nya Världen» och biträdde 1874 med utgifvandet
af »Svenska Veckobladets» bilaga. Han drabbades snart
därefter af sjuklighet och tillbragte sina sista år i
Uppsala, fastän nästan ständigt sängliggande, liksom
tillförene ifrigt sysselsatt med studier, och afled
därstädes d. 28 okt. 1885.
I bokform har W. för
öfrigt utgifvit: Öfversikt af svenska riksdagarnas
historia i Kalender för riksdagen 1840 1840,
Om Olof Skötkonungs dop. Kritik af urkunderna och kronologisk
bestämning 1847, Sigtuna, det forna och närvarande,
tills. med A. H. Wistrand, 1848, Fornnordiskt
bibliotek 1847, Den nyaste forskningen angående
nordens äldsta bebyggare och deras efterlämnade minnen
1854, öfversättningar m. m.
Wahlund, Carl Vilhelm,
romanist. Född i Kristinehamn d. 7 jan. 1846. Föräldrar:
brukspatronen Gustaf Wahlund och Sofia Vilhelmina
Vester.
Efter att ha genomgått högre allmänna läroverket i Örebro,
blef W. student i Uppsala 1864. Där ägnade han sig åt
studiet af de romanska språken och företog under det
oroliga krigsåret 1870 en 6 månaders resa i Frankrike,
Tyskland, England, Italien och Spanien. 1873 tog han
fil kand.-examen och blef två år senare graduerad
och docent i franska språket. Dessförinnan hade han
ånyo uppehållit sig en längre tid i Frankrike, och
följande år reste han åter dit samt vistades hela
läsåret vid universitetet i Paris. Sedermera har han
alltjämt genom ofta upprepade, och ibland årslånga,
studiebesök i det romanska språkområdets centralland,
men äfven annorstädes i Europa, vidmakthållit och
utvidgat de personliga förbindelser, han knutit
och den vetenskapliga och praktiska utbildning, han
förvärfvat i sitt ämne. Vid åtskilliga tillfällen har
han dessutom eller samtidigt representerat Uppsala
universitet vid franska lärdomsstatens minnesfester
och högtider, såsom vid Nya Sorbonnes invigning 1889,
vid jubileerna i Montpellier 1890, Caen 1894 och Lille
1895. W. erhöll 1892 professors n. h. o. v. I Uppsala
började han sin undervisningsverksamhet läsåret
1878–79, dels som hufvudlärare i franska vid högre
allmänna läroverket för flickor, dels som föreståndare
för universitetets romanska seminarium. Det
senares öfningar har han äfven ledt under flera
följande läsår eller terminer, hvarjämte han vid
olika tillfällen varit förordnad att upprätthålla
examinationen i romanska språk under ordinarie
professorns tjänstledighet.
W. har som vetenskaplig
författare och utgifvare gjort en betydande insats i
den romanska filologien. En lärjunge af Gaston Paris,
torde ingen stått mästaren så nära som han. Bland de
romanska forntexter, som utgifvits, stå W:s editioner
som mönster. Hans två hufvudverk på detta område
äro »Les Enfances Vivien» 1895, en gammalfransk
s. k. chanson de geste, utgifven tillsammans med
Feilitzen, samt de tre arbeten som hänföra sig till
diktningen om Sankt Brendan, – Brendans Seefahrt, 1897
– en irländsk munk, kring hvars namn småningom samlade
sig ett från de mest olika håll härstammande legend- och
sagostoff. Grundtemat är motivet om den västerut
i hafvet belägna »Lycksalighetens ö» eller »Äppelön»
Avalon. Det heterogena stoffet kristalliserade sig
till ett slags äfventyrs- och reseroman på latin
i slutet af 11:te årh., hvilken är af det största
litteratur- och kulturhistoriska intresse. Boken
öfversattes till flera olika språk och torde ha
bidragit till uppkomsten af de föreställningar och
tankar, som ledde till Amerikas upptäckt. Det är
två af dessa öfversättningar, den gammalfranska och
den provençalska, som W. utgifvit med en flit och
noggrannhet, hvilka söker sin like. Brytande med den
föregående normaliseringsprincipen, har han i stället
tryckt de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
