Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallmark, Lars Johan - Wallquist, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studier. Som gosse samlade han mineralier, hvilka
funnos i hans hemtrakt, och sökte ordna dem, så godt
han förstod. Han studerade på egen hand elementerna af
matematik, astronomi, landtmäteri o. s. v. men rönte
föga uppmuntran af lärarna, emedan han riktade sin håg
åt detta håll och ej åt de teologiska och linguistiska
vetenskaperna. I Uppsala, där han blef student 1827,
aflade han följande året hofrättsexamen, såsom en
förberedelse för sin tilltänkta bergsexamen samt
lät inskrifva sig som auskultant i Svea hofrätt och
e. o. kanslist i justitiefördelningen af k. maj:ts
kansli. Emedan han af en iråkad bröstsjukdom
hindrades att för en tid fortsätta sina studier,
tjänstgjorde han dels i nämnda ämbetsverk, dels hos
domare på landet till 1832, då han återvände till
Uppsala. Ehuru han erhållit sina lärares anbud att få
undergå bergsexamen utan föregående tentamina, ville
han ej begagna sig af denna välvilja utan lämnade
universitetet 1838, därtill påskyndad af sin ånyo
svårt angripna hälsa. Något förbättrad, fortsatte
han sina studier i Falu bergsskola, i Stockholm
och vid Motala mekaniska verkstad till i maj 1842,
då hans arbeten ånyo afbrötos af sjuklighet. Efter
att ha besökt åtskilliga delar af fäderneslandet
samt de tyska staterna 1843, antogs han i december
s. å. till custos machinorum vid Vet.-akad., blef 1846
inspektor öfver samma akademis fysiska och tekniska
institution samt utnämndes, efter att ha gjort en
omfattande utrikes resa, 1848 till öfverdirektör
och föreståndare för Teknologiska institutet. Ännu
tvenne gånger, 1854 och 1855, besökte han utlandet
men hade knappt återkommit från den senare resan,
förrän han insjuknade i kolera och afled i Stockholm
d. 10 okt. 1855.
Led. af Vetenskapsakad. och Landtbruksakad.
»W. ägde mångsidiga kunskaper i
flera olika vetenskapsgrenar. Ehuru han med ifver
nitälskade för att göra vetenskapens resultater
användbara för praktiska ändamål, var han dock
vida höjd öfver deras ståndpunkt, som endast
förstå att uppskatta vetenskapens värde efter denna
måttstock. Vetenskapliga spekulationer voro för honom
den käraste sysselsättningen, och bland vetenskaper,
med hvilka han syssselsatte sig, var fysiken den,
han mest älskade. Vid fullgörande af sina åligganden
visade han alltid den största samvetsgrannhet
och fordrade detta med stränghet af andra.» Sin
kvarlåtenskap hade han förordnat till vetenskapens
gagn, däraf 36,000 rdr åt Vet.-akad. till understöd
och belöning för vetenskapliga upptäckter, 8,000 rdr
till hvartdera af de svenska universiteten och 12,000
rdr till Svenska slöjdföreningen.
Ogift.
Wallquist, Olof,
biskop, politiker. Född i Edsbergs socken
i Nerike d. 6 juni 1755. Föräldrar: komministern,
sedermera kyrkoherden i Mosjö och Täby, Olof
Wallqvist och Eva Beata Qvist.
I Uppsala, dit han anlände från Strängnäs gymnasium 1773,
beredde W. sig först för inträde
i det andliga ståndet och prästvigdes 1776, på
kallelse tiil huspredikant af grefvinnan Gyllenborg,
änka efter den i riksdagspolitiken namnkunnige
landtmarskalken och riksrådet med samma namn. Sedan
han återvändt till universitetet 1773 och i Uppsala
vunnit magistergraden 1779, anställdes han som
pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, där
han väckte uppmärksamhet, att han 1780 förordnades
till tjänstgörande hofpredikant hos änkedrottningen
Lovisa Ulrika. 1782 lämnade W. sin befattning i Klara
och blef, då änkedrottningen samma år afled, utan
annan anställning än som biktfader hos prinsessan
Sofia Albertina. På hennes förord erhöll han 1783
Alsheda regala pastorat i Småland, som han tillträdde
1785. S. å. sökte han domprostbefattningen i Växiö,
fick de flesta rösterna och utnämndes 1786 till prost
samt, föga mer än ett år därefter, till biskop öfver
Växiö stift.
Redan vid 1786 års riksdag framträdde
W. som en af den rojalistiska fraktionens ledare i
prästeståndet, men än mera bringas han i förgrunden
vid 1789 års riksdag, då han var en af konungens
kraftigaste medhjälpare, ehuru han afstyrkte de
våldsammaste åtgärderna, Som led. af hemliga utskottet
åvägabragte han öfverlämnandet af riksskuldens
förvaltning åt ett under riksdagens öfverinseende
stående riksgäldskontor. Efter riksdagens slut erhöll
han säte i den i det upplösta riksrådets ställe
nyinförda Rikets ärenders allmänna beredning som chef
för ecklesiastikexpeditionen. Han blef äfven 1789
konungens biktfader och öfverhofpredikant. Följande
år blef han ordf. i kommissionen öfver rikets
tabellverk. Vid riksdagen i Gäfle 1792 spelade
W. äfven en ganska betydande roll och var medlem
af hemliga utskottet. Han beredde sin kunglige
beskyddare till döden. Efter Reuterholms ernående
af makten entledigades W. från sin ministerpost
d. 14 aug. 1792 och återvände till sitt stift. Vid
jubelfesten i Uppsala 1793 promoverades han till
teologie doktor och afled hastigt af slag under
riksdagen i Norrköping d. 30 april 1800.
Utrustad med alla de egenskaper, som fordras för att bringa
sig upp i världen, viljekraft, drift, rådighet och en
ovanlig förmåga att afpassa medlen efter sina ändamål,
vann han Gustafs III:s oinskränkta förtroende och
utöfvade under denne konungs lifstid ett stort
inflytande på de offentliga ärendenas gång. Såsom
chef för ecklesiastikexpeditionen afskaffade han
genast den under Schröderheim inrotade, förhatliga
handeln med prästsysslor och bragte inom kort
reda i hela ecklesiastikväsendet. Samma kraft och
duglighet utvecklade han som stiftschef och kan som
sådan ställas vid sidan af en Johannes Rudbeckius,
Jakob Serenius o. d.
»Sällan har någon» – säger
skalden Oxenstierna i ett minnestal öfver W. –
»i mera vidd förenat ämbetsmannens och lärarens
särskilda egenskaper. Född att vara förman, aktad af
underlydande, ej genom vyrdighetens skugga, men genom
intrycket af sin personlighet, och älskad, utan att
nedlåta sig, syntes intet värf öfver hans förmåga,
och eftervärlden torde ej misstaga sig i det omdöme,
att i hvad kall, försynen behagat föra honom, hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
