- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:706

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wennerberg, Gunnar - Wensjoe, Ture

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

manliga, kraftiga vältalighet lyckades det honom ock
ätt i mindre vanlig grad vinna representationens öra
för sina framställningar. I elementarläroverkens lif
ingrep W. ganska betydligt genom 1873 års förordning,
hvarigenom latinets studium framflyttades från
andra till fjärde klassen. På grund af hela sitt
skaplynne kände han en naturlig sympati för sin
mot landtmannapartiet ifrigt kämpande kollega
Axel Bergström och utträdde d. 11 maj 1875 jämte
denne samt två andra kamrater ur ministären (den
s. k. »bergsprängningen»). Han var nu starkt påtänkt
som biskop i Skara stift, trots sin egenskap af
lekman, men nådde ej förslagsrum. I stället utnämndes
han 1875 till landshöfding i Kronobergs län, hvars
landsting s. å. invalde honom i Första kammaren, där
han genom upprepade val hade sin plats till sin död å
Leckö i Västergötland d. 24 aug. 1901.

Han gjorde sig här till en början känd genom sin nitälskan för
ett kraftigt försvar och mot de landtmannapartistiska
härordnings-och grundskatteplanerna. I kyrkliga
frågor representerade han en friare åskådning. Vid
tullstridens utbrott sällade han sig så småningom
till protektionisterna och uppträdde 1887 som en
lidelsefull motståndare till den Themptanderska
ministären. Med anledning häraf insattes W. af den
protektionistiska majoriteten vid början af 1888
års riksdag som ordförande i konstitutionsutskottet,
men redan i febr. s. å. kallades han åter att intaga
ecklesiastikportföljen i konungens råd. Väl lyckades
W. i allmänhet äfven nu efter önskan klara de löpande
frågorna, men ett par befordringsfrågor framkallade
vid 1891 års riksdag skarpa anmärkningar från Andra
kammaren, och d. 6 nov. s. å. afgick W. från sin
post, då han ej lyckats göra sin mening gällande
i den Widmark-Nordensonska befordringsstriden
ang. professuren i oftalmiatrik vid Karolinska
institutet. Under sin återstående lifstid gjorde
sig W. bemärkt som en år efter år allt bittrare och
agressivare kämpe inom Första kammarens högra flygel,
den där ej kunde finna ord nog skarpa för sitt klander
mot den efter hans mening alltför opportunistiska
Boströmska ministären. Om detta klander mera måste
tydas som uttryck af »skaldepolitik» än af nyktert
sinne för lifvets realiteter, senterades det dock
af partikamraterna, som 1894–1901 insatte W. i
talmanskonferensen. I kyrkomötet, af hvilket han
upprepade gånger var ledamot, representerade han
däremot den mera moderata riktningen och väckte
särskildt uppmärksamhet genom sin sammanstötning
1898 med biskop Billing ang. Hernösands stifts
delning.

Under sin Uppsalatid kom W. i beröring
med universitetsstadens mest berömda vittra
personligheter. I hög grad musikaliskt begåfvad och i
besittning af en klingande baryton, slöt han sig till
den glada kretsen af vittra och musikaliska ynglingar,
som samlades under namnet »Juvenalerna», och skref
för dessa en mängd sånger i ord och toner. Sålunda
uppkom 1846-47 en trioserie för tenor, baryton och
bas, utgifven 1860 under titeln De tre, och som, sedan
tenoren flyttat till Stockholm, följdes af Gluntarne,
30 duetter för baryton och bas.
Dessa tillkommo från hösten 1847 till början af 1850,
l det att de sista sju skrefvos i Skara. Först spridda
i afskrifter, trycktes de i häften 1848–51. Namnet
Gluntarne uppkom på det sätt, att en af Juvenalerna,
Otto Beronius, excellerade i att föredraga uppländska
bondvisor och i en af dessa förekom ordet glunt –
d. v. s. pojken – hvarför B. själf af kamraterna
kallades Glimten. De nya duetterna voro skrifna
för honom och »Magistern» (Wennerberg). I Gluntarne
skildras på ett oöfverträffligt humoristiskt sätt
studentlifvet i Uppsala, med sorglöshetens
romantik som grundton. Den dramatiska kraften och
det naturliga talet äro lika utmärkta.

W. hade redan före Gluntarne utgifvit en samling körer,
»frihetssånger». 1850 led. af Musikaliska akad.,
belönades han med Carl Johanspriset af Svenska
akad., där han sedermera invaldes 1866. Han har
vidare komponerat Ur Davids psalmer, solo- och
körsånger med piano, 1861–69, ny serie börjad 1884,
oratoriet Jesu födelse, 1862, körverket Stabat Mater,
1893, fosterländska manskvartetter, bland hvilka
i synnerhet Stå stark, Hör oss, Svea, och O Gud,
som styrer folkets öden
blifvit älsklingsnummer
landet rundt. Han har äfven komponerat många häften
solosånger, Sånger, buffatrion, Serenader, episoden
Auerbachs Keller ur Faust, o. s. v.

W:s Samlade skrifter utgåfvos 1881–85, innehållande flera för
allmänheten dittills obekanta saker, bl. a. »Romerska
minnen» på vers. 1894–97 var han ordf. i kommittén
för utarbetande af svenska mässan. Hedersled, af
Vet.- o. vitt.-samhället i Göteborg m. fl. sällskap.

Gift 1852 med grefvinnan Hedvig Sofia Cronstedt.

W:s son Gunnar Gunnarsson W., blomster- och porträttmålare,
keramiker, f. i Skara d. 17 dec. 1863, student i
Uppsala 1883, studerade några år i Paris, där han på
världsutställningen 1889 erhöll mention honorable för
blomstermålningar. Tillsammans med P. Ekström hade
W. 1891 en separatutställning i Stockholm, bestående
af blomstermålningar i olja och pastell samt porträtt
i pastell. W. är anställd som artistiskt biträde vid
Gustafsbergs porslinsfabrik och Kosta glasbruk och
har komponerat talrika porslinspjäser med stiliserade
eller naturalistiskt återgifna växtmotiv i dämpade
färger samt konstglas med växtdekorering och lätt
färgning i fransmannen Gallés stil. Sedan 1902
är han öfverlärare i målning vid Tekniska skolan
i Stockholm.


Wensjoe, Ture, präst, teolog, författare. Född i
Thorslanda pastorat af Göteborgs stift d. 1 april 1801.
Föräldrar: kofferdistyrmannen Johan Gabriel Wensjoe
af schweizisk härkomst, och Ingrid Torstensdotter.

Som barn flyttade W. med föräldrarna till
Göteborg, intogs i därvarande
trivialskola 1809 och blef student i Uppsala
1822. Största delen af den tid, som ligger mellan
dessa båda år, hade han fått uppoffra åt andras
undervisning. Bland annat var han några år lärare
vid Saltkällan i Bohuslän, hos en grosshandlare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free