Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wistrand, August Timoleon - 2. Wistrand, Alfred Hilarion - Witte, Herman Verneri - Wittenberg, Arvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med lagstiftningen i utlandet mer öfverensstämmande
riktning genom sina från trycket utgifna arbeten:
Handbok i forensiska medicinen 1838, Afhandlingar
i statsmedicinen 1842–60, Om läkarebetyg öfver
dödande kroppsskador etc. 1842, Granskning af
lagberedningens förslag till straffbalk så vidt det
rörer rättsmedicinen 1846. Han har jämväl författat:
Handbok i husmedicinen 1840, Fruntimmersläkaren, en
handbok för husmödrar 1846, Reseminnen 1846, Minnesbok
för läkare 1853, d:o för apotekare 1854, m. m., har
lämnat en stor mängd uppsatser i svenska och utländska
tidskrifter samt var i flera år hufvudredaktör
och till större delen äfven författare till de af
Sundhetskollegium årligen utgifna Bidrag till Sveriges
officiella statistik.
Viktiga reformer rörande
apoteksväsendet såsom de noggranna visitationerna,
apotekareprivilegiernas successiva öfvergång från
fasta till personliga m. m. ha till största delen
tillkommit genom hans initiativ.
W. var sedan 1842
gift med Regina Vilhelmina Berndtson.
2. Wistrand, Alfred Hilarion,
läkare, biograf, kommunalman. Född på Årby i Klosters
socken af Södermanland d. 9 okt. 1819; den
föregåendes bror.
W. blef student i Uppsala 1836,
med. kand. 1842, med. lic. 1844 och två år
därefter medicine doktor. Efter att
dels under studietiden, dels sedermera ha bestridt
flera läkareförordnaden, förordnades han 1850 som
läkare i rättsmedicin vid Karolinska institutet i
Stockholm, erhöll 1858 fullmakt å denna befattning
samt utnämndes, när hans lärareplats 1861 förändrades
till professur, till e. o. professor i rätts- och
statsmedicin. 1866 förordnades han att förestå ett
medicinalrådsämbete i sundh.-kollegium samt verkade
med nit och framgång på denna plats, från 1873 i
medicinalråds ställning, till sin död i Stockholm
d. 10 jan. 1874.
Liksom hans tjänstebefattningar
var hans skriftställareverksamhet hufvudsakligen
af praktisk art. Bland en mängd mer omfattande
eller kortare arbeten, som flutit ur hans penna,
må nämnas: Handbok i rättsmedicin för läkare
och jurister 1852–53 tillsammans med sin broder,
Författningar angående medicinalväsendet i Sverige
1857–61, Minnesbok för sjukvårdsmanskap 1862,
Minnesbok vid tillsynen af soldatens hälso- och
sjukvård 1861 tillsammans med brodern, Hälsovårdslära
med särskild hänsyn till nyfödda och späda barn
1873 m. m. Därjämte lämnade han för Hygiea under
en följd af år Öfversigt af sjukdomsförhållandena
i Sverige, utgaf fortsättning af Sackléns Sveriges
läkarehistoria 1853 och ytterligare en fortsättning
Sveriges läkarehistoria, ny följd i förening med
A. J. Bruzelius och C. Edling 1872–76 o. s. v. Vid
sidan af sin dubbla verksamhet som tjänsteman och
författare utvecklade han ett alldeles ovanligt nit
i det kommunala lifvet. Sålunda var han led. af
Landtbruksakademien och statistiska beredningen,
statsfullmäktig i Stockholm, led. af Stockholms
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
i Patriotiska sällskapets utskott, 1865–67
landstingsman och vid den sista ståndsriksdagen
1865–66 en af hufvudstadens representanter i
borgarståndet.
Gift 1863 med Carolina Reenstierna.
Witte, Herman Verneri,
biskop. Född i Dünamünde
utanför Riga d. 25 nov. 1666. Föräldrar:
tullinspektören Werner Witte och Hedvig von
Roloff.
Väl underbyggd vid gymnasiet i Riga,
anlände W. 1688 till universitetet i Wittenberg,
där han blef magister 1691. Efter kortare besök vid
några tyska och holländska universitet, förordnades
han 1692 till adjunkt i filosofiska fakulteten
vid Wittenbergs universitet, men »råkade för någon
öfverdrifven hetsighet i ledsamhet» och förvisades
från universitetet. Vid denna motgång erhöll han en
beskyddare i guvernören grefve Jakob von Hastfer, som
kallade honom till professor i Dorpat, men innan han
tillträdt denna befattning, utnämndes han 1695 af Carl
XI till kyrkoherde i Maria församling i Stettin samt
till lektor vid högskolan därstädes. 1702 promoverades
han i Greifswald till teologie doktor och förordnades
1707 till superintendent på Ösel, där han som bäst
var sysselsatt att bringa undervisningsverket och
kyrkoväsendet i ordning, när han 1710 måste rädda
sig undan ryssarna till Sverige. Här kvarstannade
han som hofpredikant hos änkedrottningen Hedvig
Eleonora till efter freden i Nystad, då han af
konung Fredrik utnämndes till biskop och prokansler
i Åbo 1721, sedan dessa ämbeten stått obesatta sedan
1713. Hans första omsorg på den nya platsen blef
att återupprätta det förstörda universitetet, som
högtidligt ånyo invigdes 1722. Med oförtrutet nit
ägnade han sin omvårdnad åt kyrkoväsendet, insatte i
församlingarna och vid skolorna skickliga lärare,
vakade öfver kristendomsundervisningen genom täta
visitationer och verkade på allt sätt till uppväckande
och vidmakthållande af ett kristligt församlingslif. I
denna berömliga verksamhet yppade sig dock ej sällan
hans okufliga häftighet, hvarför han mest stod i ett
spändt förhållande både till universitetet och sitt
konsistorium. Död i Åbo d. 24 mars 1728.
Gift 1697 med Katarina Margareta Wittmach.
Barnen blefvo 1717 adlade under namnet von Witten.
Wittenberg, Arvid,
krigare. Född 1606 på Johannisberg
i Borgå socken af Finland. Föräldrar: ståthållaren
på Nyslott, assessorn i Åbo hofrätt, Hans Wirtenberg
von Debern och Magdalena Schönfeld.
Anställd i krigstjänst 1622, var W. kapten 1629 och
en bland dem, som anförde de finska trupperna
i slaget vid Hameln 1633. Året därefter deltog
han i spetsen för ett eget värfvadt regemente i
det olyckliga slaget vid Nördlingen, då han blef
tillfångatagen, men utväxlades någon tid därefter
och ställdes under Banérs befäl. Han utmärkte sig
sedermera i slaget vid Wittstock 1636, nedgjorde
med sitt folk en fiendtlig trupp vid Melentin
i dec. 1637, bidrog till segern vid Chemnitz 1639,
slog i aug. samma år en ungersk styrka, men blef själf
slagen vid Plauen 1640. Befordrad till generalmajor,
delade han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
