Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ödmann, Samuel Lorentz - 2. Ödmann, Erik Samuel - 3. Ödmann, Samuel Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomligheter, hvartill hörde bl. a. en rumstemparatur
af 26–28 grader och afsägelse af vatten till utvärtes
bruk (i stället att tvätta sig torkade han sig med
varma handdukar), uppnådde han den höga åldern af
nära 80 år och afled i Uppsala d. 2 okt. 1829.
Redan som yngling leddes Ö. af sin ovanliga fattningsgåfva
att utbreda sig öfver flera grenar af det mänskliga
vetandet. Outtröttlig i sin kunskapssträfvan och
utrustad med ett skarpt förstånd och ett ovanligt
minne, förvärfvade han sig i en mängd lärdomsgrenar
vidsträckta insikter. Så i naturalhistorien, främst
zoologien, men äfven botaniken – ett växtsläkte,
Oedmannia, har uppkallats
efter honom. Han var ock framstående genom sin
stilistiska förmåga. Isynnerhet fäste han
sin håg vid Österlandets språk, fornkunskap och
naturalhistoria. Hans flesta arbeten utgöras af
öfversättningar och sammandrag af resebeskrifningar,
af öfversättningar utaf några bibelns böcker samt
strödda arbeten och uppsatser till upplysning af Den
heliga skrift. Som skald har han utmärkt sig genom
sina Försök till kyrkosånger 1798, som upptager 85
psalmer, däraf utaf honom 77 diktade och 8 omarbetade,
och af hvilka 28 inrymts i 1819 års psalmbok, samt
genom tvenne oratorier: Försonaren på Golgata
1809 och Försonaren på oljeberget 1815, till hvilka
han, åtminstone delvis, skall hafva komponerat den
äfven af kännare lofordade musiken. Hans icke
få homiletiska och exegetiska arbeten torde, hvad
flertalet angår, med rätta anses såsom föråldrade.
Däremot är han och skall säkerligen länge af hvarje
bildad svensk vara känd och uppburen genom
sina förut omnämnda Hågkomster från hembygden
och skolan, förf. 1801, tr. 1830, med mästerhand
uppdragna teckningar af hemlifvet och sederna i
Småland kort efter midten af adertonde århundradet.
Arbetet tillökades sedermera med uppsatsen Prosten
Lenæus i Delsbo och hans församling på 1760 talet,
5:te uppl. 1888.
Svenska akad. lät 1867 öfver
Ö. prägla en minnespenning, med anledning hvaraf
Böttiger författade en förträfflig lefnadsskildring af
den märklige mannen, införd i Sv. akad:s Handl. ifrån
år 1796, del 43.
Gift 1776 med Elisabet Myrin.
2. Ödmann, Erik Samuel,
präst, riksdagsman. Född
i Mo socken i Hälsingland d. 27 okt. 1786; den
föregåendes brorson. Föräldrar: häradshöfdingen,
lagmannen Gabriel Ödmann och Katarina Myrin.
Vid sexton års ålder begynte Ö. sina akademiska studier
i Uppsala och blef fil. magister vid
promotionen 1809. Anställd s. å. som ammanens vid
Teologiska seminariet, förordnades han 1810 till vice
lektor vid gymnasiet i Gäfle, blef gymnasiiadjunkt
därstädes samma år, eloqu. et. poes. lector 1814 samt
befordrades, sedan han låtit prästviga sig 1825, till
kyrkoherde i Vendels församling af ärkestiftet 1827.
Prost 1830, kontraktsprost i Örbyhus’ kontrakt
1841, hedrad med teol. doktors titel 1844. Död på
Hofgårdsby i Vendels socken d. 17 sept. 1845. I
yngre år utmärkte sig Ö. som vitter författare och
eröfrade två gånger Sv. akademiens pris för vältalighet,
nämligen 1813 för Historia om det första korståget
och 1816 för ett Försök öfver islamismen. Vid
riksdagarna 1834–44 var Ö. led. af prästeståndet,
där han uppträdde som den liberala oppositionens
ledare, 1834 och 1844 placerad i bankoutskottet samt
1840 i konstitutions- och hemliga utskotten. Under
samma tid hade han flera gånger representationens
förtroende att vara stats- och diskontrevisor,
var tvenne gånger föreslagen till pastor primarius
i Stockholm och innehade jämväl biskopsförslag.
Gift 1819 med Brita Katarina Stenfelt.
3. Ödmann, Samuel Martin,
publicist, politiker. Född i Gäfle d. 1 maj 1822;
den föreg. son.
Student i Uppsala 1837, vistades Ö.
därstädes till i slutet af 1840-talet,
intagande en ganska framskjuten ställning inom
studentlifvet och förvärfvande en på
flera områden grundlig bildning.
Han öfvertog därefter skötseln af fäderneegendomen
Hofgårdsberg i Uppland och förvärfvade sig sin orts
förtroende, hvilket bl. a. tog sig uttryck i val
till riksdagsman i bondeståndet vid 1856–58 års
riksdag. Han valdes här till förste suppleant i
statsutskottet och gjorde sig bemärkt som lycklig
talsman för liberala idéer. Till följande riksdag
återvaldes han icke, men insatte i stället sitt arbete
för den representationsreform, som låg honom varmt om
hjärtat, genom utgifvandet af Politisk tidskrift för
Sveriges allmoge 1860–64. Bondeståndets fullmäktig i
riksgäldskontoret 1863–65, verkade han ock vid denna
tid som sekreterare i den kommitté, som tillsatts för
att föra representationsreformen fram till seger,
och tog med hela sin själ del i äfven de öfriga
sträfvanden, som besjälade den tidens liberala. 1865
blef han redaktör för tidningen »Fäderneslandet», i
hvilken egenskap han verkade ända till 1898. Vid Ö:s
öfvertagande af bladet var dess renommé synnerligen
dåligt, men han var besjälad af de bästa föresatser
att upprycka ogräset, hvilket åtminstone i ej ringa
mån lyckades och en tid å 1870–80-talen utöfvade
det icke obetydligt politiskt inflytande. Ö:s egna
artiklar, både å det politiska och litterära området,
vittnade om en fin penna och grundliga insikter, om
man ock måste konstatera en viss oförmåga att följa
med tidens utveckling utöfver de 1848 års idéer, som
utgjorde ledtråden för hela hans verksamhet. Under
sitt sista lefnadsår utgaf Ö., som afled å Sundbyberg
invid Stockholm d. 21 jan. 1899, en i flera afseenden
läsvärd skildring Från flydda dagar, minnen och
anteckningar.
Gift 1:1857 med Julia Martina
Stenfelt och 2: 1869 med Jenny Maria Braun, som, född
i Stockholm d. 20 mars 1847, under en följd af år icke
oväsentligt bidrag till spridningen af mannens tidning
genom sina därstädes intagna följetonger, hvilka genom
lifligt framställningssätt och rikedom på spännande
situationer städse visade sig kunna fängsla en talrik
läsekrets. Af dessa äro åtskilliga äfven utgifna i
bokform, såsom På villovägar 1876, Bruden på Stafsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
