ärkebiskop. Född i Jönköping d. 17 juli 1626; den föregåendes son.
Redan i ynglingsåren känd för sin grundliga lärdom, den han inhämtat dels vid universiteten i Dorpat och Uppsala, dels vid tyska universitet, utsågs han till lärare för den unge grefve Nils Brahe, riksdrotset Per Brahes brorson, och kallades, sedan hans lärjunge slutat sin akademiska bana, af riksdrotset till kyrkoherde i Skärstad i Småland. Knappt hade han tillträdt denna befattning förrän han af drottning Kristina kallades till hofpredikant, ett ämbete som han äfven bibehöll hos Carl X och hans gemål Hedvig Eleonora. När konungen återkom från Danmark 1658, utnämndes B. till pastor i Vingåker af Strängnäs stift, befordrades 1667 till biskop i Vexiö och sju år därefter till samma värdighet i Skara.
1677 förflyttades han till ärkebiskopsstolen i Uppsala. På denna plats och genom de förbindelser i hvilka han stod till hofvet, sattes han i tillfälle att kraftigt gagna den svenska kyrkan. Såsom teolog stod han på strängt ortodox grundval och om hans ovanliga lärdom på detta fält tala så väl hans utgifna skrifter, som alla samtidas vittnesbörd.
1681 kallades han af Carl XI till Stockholm för att afge utlåtande öfver den nya kyrkoordningen och några därmed sammanhängande frågor. Aftonen före Kristi himmelsfärdsdag återkom han från slottet, glad och frisk, till sin värd, pastor Vultejus i Riddarholmsförsamlingen, och sade i det han bjöd godnatt: »I morgon skola vi i Guds namn fara med Kristo till himla»; följande morgon, d. 12 maj 1681, fanns han död i sin säng.
Gift med Elsa Honthera.
