riksråd. Född 1546, den föregåendes bror.
Tillhörande en af landets förnämsta ätter intog Sten B. blott tjugufyra år gammal en plats i rådet. Misstänkt af Erik XIV för förrädiska stämplingar, fängslades han tillika med Sturarna på Svartsjö och fördes 1567 till Uppsala för att ställas inför ständernas dom. Här var det slumpen som räddade hans lif, ty när konungen gripen af vansinnet befallt de fängslades mördande, tillsade han, att herr Sten skulle skonas; vakten, i ovisshet om hvilkendera konungen mente, Sten B. eller Sten Leijonhuivud, lät båda lefva. Följande året, när hertigarna uppreste sig emot Erik, öfvergingo Sten och hans broder Gustaf B. på deras sida, och stodo sedan hos konung Johan i stor gunst ända till ett par år före hans död. En skrift, som de jämte några af adeln uppsatt och som i mörka färger skildrade nöden i landet, ådrog dem konungens misshag. Kort därefter dömdes de för stämplingar mot konungamakten af ständerna förlustiga sina ämbeten men finge dem åter af den döende konungen med förmaning att städse visa hans son Sigismund lydnad och trohet.
När brytningen inträffat mellan Carl och Sigismund öfvergingo bröderna Banér till konungen i Polen och följde honom sedan på hans tåg till Sverige. Nederlaget vid Stångebro ryckte Sveriges krona från Sigismunds hufvud och bragte de honom tillgifna rådsherrarna i hertigens våld. Vid Linköpings riksdag 1600 nedsattes en domstol öfver de fångna herrarna, mot hvilka de redan förlåtna förbrytelserna från konung Johans dagar framhöllos, hvarjämte hertigen beskyllde dem, att »hafva brutit Söderköpings riksdagsbeslut, stått honom efter välfärd, ära och lif, samt dragit utländsk här in i landet.»
Carl uppträdde flera gånger under rättegången såsom åklagare och utfor med sin vanliga häftighet emot de olycklige. Några af dem knäföllo, erkände sig skyldiga och finge nåd; de andra gjorde invändningar mot domstolens behörighet och dömdes till döden. Skärtorsdagen d. 20 mars 1600 gick domen i verkställighet. Först afrättades Gustaf Banér och Erik Sparre. Sten B., som med ofrånvända blickar åskådat bådas afrättning och för hvardera utropat: »Gud vare din själ nådig!» steg därpå fram, knäböjde och bad Gud förlåta honom hans synder. Sedan han aftagit kläderna sade han med hög och tydlig röst: »På dig hoppas jag, o Herre! Du låter mig icke komma på skam till evig tid!» och så föll hans hufvud.
Gift 1: med friherrinnan Margareta Grip och 2: med
Ingeborg Tott, efterlämnade B. inga barn.
