ärkebiskop. Född i Strängnäs d. 7 aug. 1689; de föregåendes bror. Efter slutade studier i Uppsala anträdde B. 1712 en resa till Preussen och därifrån genom Polen, Schlesien, Ungern, Siebenbürgen och Moldau, till Bender, där han var närvarande vid kalabaliken och tillfångatogs af tatarerna, men genom konung Carls bemedling åter lösgafs efter några dagar. Härifrån begaf han sig från Konstantinopel, där han 1714-16 var legationspredikant, till Palästina, där han besåg de heliga orterna och vidare till Egypten och Arabien och återkom till fäderneslandet 1718.
Följande året anställd till »kommunitetsprost» i Lund, befordrades han 1720 till e. o. professor i filosofiska fakulteten och åtta år därefter till ordinarie professor i österländska språk, allt vid samma lärosäte.
1732 öfvertog han en teologisk lärostol och fortfor att verka inom denna fakultet till 1740, då han kallades till biskop i Lund och prokansler för universitetet därstädes. Efter brodern Jakob Benzelii död 1747 utnämndes han af konungen till Svea rikes ärkebiskop. Som själfskrifven riksdagsman deltog han i alla riksmöten från 1740 till 1756, liksom bröderna tillhörande Hattpartiet, och var de två sista talman för prästeståndet. Frukterna af hans sällsynta lärdom äro för eftervärlden bevarade i en mängd dissertationer, hvilka vunnit den uppmärksamhet att de utomlands blifvit utgivna i en särskild samling. Död i Uppsala d. 20 maj 1758.
Gift 1725 med Emerentia Rudensköld, dotter af biskop Torsten
Rudén i Linköping. Deras äktenskap var barnlöst.
