statsråd, landshöfding. Född i Lund d. 20 aug. 1823. Fadern, Isac Bergström, var ägare af Hotell Mollberg i Helsingborg, gift med Johanna Brita Hallongren. Han blef 1840 student i Lund, och 1844 fil. doktor. 1846 aflade han examen för inträde i rättegångsverken och blef auskulant i hofrätten öfver Skäne och Bleking, hvarest han 1863 utnämndes till assessor.
B. utvecklade en synnerligen liflig verksamhet i det offentliga lifvet. Han var 1863-70 medlem af Kristianstads läns landsting, ordf. i Kristianstads stadsfullmäktige, satt 1863 i en k. kommitté rörande vattenrätten och 1869-70 i en annan k. kommitté rörande myntväsendets ordnande på grundvalen af guld som värdemätare. 1867-72 var han Kristianstads och Simrishamns samt 1873-78 Stockholms representant i Andra kammaren. Han kom genast att verksamt ingripa i kammarens förhandlingar genom att utarbeta dess arbetsordning, hade därefter 1867-70 plats i lagutskottet och understödde förslaget om ökade medborgerliga rättighet för dissenters. Det af B. skrifna betänkandet i »den skånska frälsefrågan», afgifvet af Andra kammarens tillfälliga utskott, bidrog att lugna de vid den tiden upprörda sinnena.
Den 3 juni 1870 inträdde B. i ministären som chef för civildepartementet. Järnvägsärendena lågo honom särskildt om hjärtat. Riksdagen ställde 1871, i förtroende till civilministern, tio millioner kr. till regeringens disposition som låneunderstöd åt enskilda järnvägsföretag. Genom B:s energi kunde nordvästra stambanan i sin helhet öppnas redan den 16 juni 1871; riksdagen beslöt 1873 fortsättande af statens järnvägsbyggnader norr om Gefle-Dalabanan och anläggandet af den andra sammanbindningsbanan mellan Sverige och Norge genom Jämtland till riksgränsen samt beviljade 1874 understöd för en tredje sammanbindningsbana genom Dalsland till riksgränsen -- allt på K. M:ts på B:s föredragning framställda förslag.
Så långt var ju allting godt och väl, men B:s starkt byråkratiska anläggning bragte honom helt naturligt på kant med det då härskande landtmannapartiet i all synnerhet då detta tydligen ådagalagt sin benägenhet att genom sin makt öfver budgeten framtvinga önskade förändringar i ämbetsverkens organisation. Skarpa hugg växlades ock ofta mellan B. och partiets ledare, grefve Posse, och striden bragtes på sin spets, när riksdagen 1874 indrog anslaget till presidentlönen i kommerskollegium, men densamma icke desto mindre fanns uppförd å nästa års budget. Detta steg ogillades af 1875 års konstitutionsutskott, hvars mening gillades af Andra kammaren, och när samtidigt ett annat förelag från k. m:t till frågans ordnande förkastades, fann B. situationen ohållbar och begärde sitt afsked den 11 maj 1875, hvarpå han utnämndes först till president i kammarkollegium och följande år till landshöfding i Örebro län.
Han fortsatte sin strid mot landtmannapartiet å riksdagsbänken till 1878. Därpå följde några års tillbakadragenhet från det politiska lifvet, men 1881 invaldes han af Örebro läns landsting i Första kammaren, hvilket uppdrag han innehade till sin död. Han hade nu en följd af år plats som ordf. i lagutskottet, och hans klubba föll tungt öfver motioner, som ej föllo honom i smaken, särskildt var han på äldre år motståndare till alla förslag om vidgad religionsfrihet och den kommunala rösträttens begränsning. Motståndare till de Posseska arméförslagen 1883, på grund af sin motvilja mot grundskatteafskrifningen, lät han 1885 sitt motstånd fara och biträdde den partiella kompromiss mellan värnpliktens utsträckning och grundskatternas afskrifning, som då genomdrefs. Länge tveksam i tullfrågan, uttalade han sig vid januaririksdagen 1887 mot spannmålstullar, hvilket dock ej hindrade honom att i februari 1888 ingå i den blandade ministär, som efter tullarnas seger aflöste Themptanders, och mottaga justitieportföljen. Redan sept. s. å. återgick han dock till sin landshöfdingsstol, efter att under denna korta tid föranstaltat en mängd tryokfrihetsåtal, förnämligast mot förmenta förlöpningar af den utilistiska och socialistiska agitationen. Också biträdde han följande år de inskränkningar i tryckfriheten (»munkorgslagen»), som af k. m:t föreslogos men ej af riksdagen accepterades. 1891 fungerade han som ordf. i det särskilda utskottet som hade till behandling den nya sjölagen, af hvars förande till seger han nog hufvudsakligen kan tillskrifva sig äran. S. å. förvånade han i hög grad sina konservativa meningsfränder genom att uttala sig för den politiska rösträttens utsträckning till alla kommunalt röstberättigade män, hvilka fyllt 25 år.
Han var 1875 ledamot och ordf. i den svensk-norska kommittén för konsulatväsendets ordnande. Under 1893 års riksdag utnämndes han till ordf. i Nya lagberedningen, men afled i Örebro d. 23 aug. 1893.
Med en herkulisk kroppsbyggnad förenade B. ett stort moraliskt mod, hvarpå plägar anföras som bevis hans bekanta yttrande: »Gagnar det staten, så slå till!»
Gift 1856 med Anna Emilia Mathilda Sjöcrona.
