skald, konstdomare, minnestecknare. Född i Stockholm d. 22 april 1796. Föräldrar: grosshandlaren Bernhard Beskow och Anna Katarina Jalin.
Under en i alla hänseenden omsorgsfull uppfostran, sådan endast rika föräldrar kunna skänka sina barn, väcktes och närdes B:s medfödda anlag för skön konst, för att omsider och förmodligen genom de intryck han emottog af sin förste lärare, skalden Stjernstolpe, koncentrera sig omkring vitterheten. Sedan B. slutat sina akademiska studier, inträdde han 1814 som e. o. tjänsteman i handels- och finansexpeditionen af konungens kansli och befordrades redan 1818 till protokollssekreterare. Samtidigt utgaf han sina Vitterhetsförsök 1818-19.
Under en 1819-21 företagen utrikes resa lärde han personligen känna flera af Europas utmärktaste skriftställare och konstnärer, bland hvilka några, såsom Oehlenschläger och Tieck, sedan stodo med honom i vänskaplig förbindelse under hela deras lif. År 1824 framträdde han med sitt skaldestycke Sveriges Anor, ett galleri af praktfullt tecknade taflor ur Sveriges historia, som eröfrade Svenska akademiens stora pris och fäste allmänhetens uppmärksamhet vid deras författare. Kort därefter utnämnd till förste expeditionssekreterare och handsekreterare hos d. v. kronprinsen, upphöjdes B. 1826 i adligt stånd och utnämndes följande året till kammarherre. Under en ny resa 1827-28 utvidgade han kretsen af sina litterära och artistiska bekantskaper och mottog frånvarande kallelsen att vara en af de aderton i Svenska akademien. År 1831 utnämnd till förstedirektör för K. M:ts hofkapell och spektakler, utnämndes han, vid från trädandet af denna befattning, 1832 till hofmarskalk och kallades 1834 att i ledigheten efter Franzén intaga platsen som Svenska akademiens ständige sekreterare. Från denna tid ägnade han sig uteslutande åt litterär verksamhet och uppnådde så inom kort höjden af sin skaldeära. Denna vann han såsom dramatisk författare, i det att han uppdrog en följdriktig karaktärsteckning och kraftiga scener samt talade ett enkelt och naturligt språk. Hans förnämsta dramatiska dikter äro: Erik den fjortonde (2 afd. 1827-28); Torkel Knutsson, sorgespel 1836; Birger och hans ätt 1837, Gustaf Adolf i Tyskland 1838; Ryno 1834, opera med musik af Brendler och kronprinsen Oscar; Födelsedagen 1826, m. fl.
En ny lager vann v. B. under senare delen af sin lefnad såsom loftalare och minnestecknare. Den lysande rad af biografiska och historiska skildringar, som flutit ur hans penna och till största delen äro förvarade i Svenska akademiens handlingar, vittna om samvetsgrann forskning, varm fosterlandskärlek och torde i stilens klassiska renhet och ädelhet äga blott få motstycken inom något lands litteratur, om också biografen i allmänhet icke kan frikännas från en viss benägenhet att se sina föremål i ett visst förskönande ljus.
Utan att som skald kunna räknas till de stora, skall dock v. B. alltid bibehålla sin plats såsom en betydelsefull litterär personlighet och framför allt som en kärleksfull vårdare och befordrare af vår vittra odling.
Ledamot af en mängd lärda samfund, upphöjdes han 1843 i friherrligt stånd, och blef till sist öfverstekammarjunkare och Serafimerriddare. Död d. 17 okt. 1868.
Gift 1822 med Malin Wåhlberg.
