dramaturg, romanförfattare, politiker. Född i Stockholm d. 17 sept. 1811. Modern, Catharina Christina Hedberg, gifte sig 1811 med hofslagaren Johan Jakob Blanck, men ett oemotsagdt rykte har velat tilllägga B. en helt annan fader, nämligen magister, sedermera kyrkoherden Bergvall i Ladugårdslands församling. Släktnamnet ändrades till Blanche af de fullvuxna bland barnen.
Vid Uppsala universitet, där B. blef student 1829, bestämde han sig för den civila tjänstemannabanan, tog juridisk filosofisk examen 1832 och ingick s. å. i räkenskapsverken i Stockholm. Efter fyra års tjänstgöring därstädes, vände han dock tillbaka till universitetet och tog juris utriusque kandidatexamen 1838. Samma år blef han e. o. kanslist i justitierevisionen och vice auditör vid Svea artilleriregemente, hvilken senare befattning han innehade till 1853.
Som skriftställare uppträdde han första gången 1838 med ett par politiska broschyrer, som väckte den uppmärksamhet, att författaren anmodades öfvertaga redakttionen af tidningen Freja, hvarmed han fortfor till 1842, då hans dramatiska författareskap egentligen började. Hans första dramatiska stycke Positivhataren i fyra akter, med musik af Ahlström, uppfördes d. 21 mars 1843 på Nya teatern och mottogs med stormande bifall. Det följdes i rask fart af en mängd andra såsom Magister Bläckstadius 1844; Läkaren 1845; Rika Morbror 1845; Järnbäraren 1846; Engelbrekt och hans Dalkarlar 1846; Herr Dardanell 1846; Hittebarnet 1847; Ett resande teatersällskap 1848, m. fl., till ett antal af nära fyrtio till större delen glada stycken, hvartill B. som oftast hämtat förebilderna från utländska författare. Men han har dock gjort pjeserna till sina genom de tillagda lustiga infallen och kupletterna. Äfven Blanches allvarliga stycken, såsom det historiska skådespelet »Engelbrekt» och folkskådespelet »Läkaren» ha många goda egenskaper.
Efter hand lämnade B. dramatiken, för att beträda en annan väg, novellistens och romanförfattarens. Hans skisserade skildringar af Stockholmslifvet i Bilder ur verkligheten, Taflor och berättelser, m. m., vunno en oerhörd popularitet och äro i natursanning, stilens behag och de tecknade figurernas objektiva åskådlighet, utmärkta prof af novellistiskt författareskap. Denna del af Blanches författareskap är utan tvifvel den förnämsta. Samma iakttagelseförmåga, rörliga fantasi och lediga stil återfinner man äfven i hans romaner: Vålnaden 1847; Flickan i Stadsgården 1847; Banditen 1848; Första älskarinnan 1848; Sonen af Söder och Nord 1851, m. fl. Från B:s hand härstamma ock fint skurna Minnesbilder, utmärkande sig för ett fint förstående af de allmänt mänskliga dragen hos skilda karaktärer. Hans arbeten ha nått en stor popularitet och hans samlade skrifter ha utgifvits i åtskilliga upplagor, bl. a. en illustrerad 1889-91. Han verkade äfven på äldre dagar som publicist genom utgifvandet af Illustrerad Tidning 1857-63.
Sedan B. kommit i besittning af en ärfd förmögenhet, deltog han med stort intresse i det politiska lifvet och förde med värme och talang de frisinnade idéernas talan. 1859 utsågs han med högsta röstetal till representant för hufvudstadens fjärde valkrets (Ladugårdslandet), hvilket uppdrag förnyades för de båda följande ståndsriksdagarna, och var B. jämväl ledamot af Andra kammaren 1867-68. Under denna tid, som måhända icke utan skäl blifvit kallad »liberalismens guldålder» i vårt land, sågs B. alltid i första ledet, såväl i uttryckande af sympati för kontinentens dåtida stora frihetsrörelser, som i kampen för humanitet, upplysning och tolerans å olika områden. Främst koncentrerade han sitt arbete å representationsreformen. Det var på hans initiativ borgare- och bondestånden vid 1859-60 års riksdag anhöllo hos k. m:t om ett förslag till representationsreform, och han var en af ledamöterna i den centralkommitté, som hade om hand agitationen för densamma. Han var ock outtröttlig att å möten och banketter ställa till dess förfogande sin bländande och elektriserande talarförmåga. Hans stora popularitet bland Sveriges folk sammanhängde ock med hans ledande ställning inom den, på hans initiativ tillkomna, på sin tid lifaktiga skarpskytterörelsen, i förening med hans stora frikostighet, såväl för sina idéers främjande som för lindrande af nöd och lidanden.
Sista gången B. offentligen uppträdde som talare var vid aftäckandet af Carl XII:s bildstod, d. 30 nov. 1868. Omedelbart efter det att han å festkommitténs vägnar hållit ett gripande tal till de till aftäckningen nedresta Uppsala studenter, greps han af illamående och utandades efter en kort stund sin sista suck. Hans begrafning torde genom mängden af deltagare varit den största, som på långliga tider förekommit i vårt land.
Ogift.
