krigare. Född d. 16 aug. 1664 i S:t Hippolyte i Languedoc.
Som hugenott tvingad att lämna sitt fädernesland, ingick B. 1691 i engelsk, och därefter i holländsk och sachsisk tjänst, tills han vid Fraustadt råkade i svensk fångenskap 1704, hvarefter han tog anställning i Carl XII:s här. Mestadels kämpande vid konungens sida, följde han honom till Bender där han 1712 utnämndes till öfverstelöjtnant vid dragonerna. Han deltog som öfverste vid Gadebusch 1714, adlades samma år, följde Carl till Norge 1718 och var den främste näst konungen på stormstegen, när skansen Gyldenlöve stormades och intogs.
Utnämnd 1741 till generalmajor vid infanteriet, erhöll han under finska kriget öfverbefälet öfver trupperna, sedan Lewenhaupt och Buddenbrock häktats. Det var då ej annat att göra än att med ryska fältmarskalken Lacy öfverenskomma om kapitulationen vid Helsingfors, på så fördelaktiga villkor som i ett så kritiskt läge kunde erhållas. Icke desto mindre var B. så förtviflad, att han kastade peruken på golfvet, trampade på den och ropade på sin brutna svenska: »Ack att jag kunde sauvera denna armé, så ville jag att de rådbråkade mig dagen efter, allenast jag fick dö i mitt kära Sverige.» B., som 1743 utnämndes till generallöjtnant, afled i Kalmar d. 26 febr. 1747.
Gift med en fröken Hohendorff.
