skald. Född på Brängesås i Älfsborgs län d. 8 nov. 1813. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristian Benjamin von Braun och Justina Katarina Militz.
Efter slutad kurs på Karlberg, ingick v.B. 1834 som fänrik vid Västgöta-Dals regemente, där han i sju år hade innehaft löjtnants grad, när han 1846 tog afsked. Detta är de yttre konturerna af v. B:s lefnad. Såsom skald var han redan känd af en talrik och beundrande vänkrets, när hann offentligen 1837 framträdde med första samlingen af sina Dikter. Han delade sedan i flera år sin verksamhet mellan litteraturen och den militära tjänsten. Med pröfvade krafter att den senare förutan kunna skapa sig ett oberoende, lämnade han det för honom alltid motbjudande militärlifvet för att uteslutande ägna sig åt författarskap. Med slösande hand strödde han i tre diktsamlingar och en massa kalendrar: Calle, Carolina, Bror, Knut, Herr Börje, Z, Borup, m. fl., omkring sig sin sångmös alster, icke alla bestående som konstverk, men alltid begärligt emottagna och med bifall lästa af allmänheten. I kalendrarna funnos äfven prosaberättelser och några dramatiska utkast. B. har för öfrigt utgifvit ett par band berättelser och reseminnen. B:s samlhade arbeten ha flera gånger utgifvits, hans berättelser senast 1900 i en ill. upplaga.
I sina sånger gisslar han bitande och kvickt världens flärd och dårskaper eller besjunger med elegisk stämma en ungdomskärlek, hvars föremål bäddades i en förtidig graf. (Hans kusin Ebba v. Braun, »Hilma», död 1843). Förmågan att i tillfällighetsstycken till vänner, på hvilkas tillgifvenhet och fördragsamhet han kunde tryggt lita, lägga hela sin poetiska natur i öppen dager, torde hos få svenska skalder varit större än hos v. B. I dessa tillfällighetsprodukter framträder ohöljdt den uppsluppenhet, som äfven återfinnes i hans tryckta stycken och, ofta strängt klandrad, gjort honom till en älsklingsförfattare hos mången, som eljes icke befattar sig med poesi.
Öfvermätt af förströelser och trött vid bullret af efterhängsna muntra lag, jagades han af en inre oro från ställe till ställe, tills han slutligen fann friden i döden d. 12 sept. 1860 i Uddevalla på sjukhuset.
Ogift.
