upprorsledare.
Det missnöje med Gustaf I:s regering, som flerestädes yppade sig i landet, fann ingen tacksammare jordmån än hos de halfvilda smålänningarna, hvadan Småland blef den provins, där den väpnade oppositionen uppträdde mest hotande och sist med rötterna upprycktes. Var allmogen således lätt att förleda, saknades icke förledare. En af dessa, Nils Dacke, var född i Bleking, men hade flyttat in till Sverige och lär ha bott på en gård, Dackemåla, i Sandsjö socken. Han hade för ett begånget mord blifvit dömd till döden, men fått försona sitt brott med böter, som medtogo hela hans egendom. Då denna likväl ej räckte till, blef han kvarhållen i sina bojor på Kalmar, men slutligen lyckades det honom att fly, då han sällade sig till tjufbanden, som svärmade på gränsskogarna mellan Värend och Bleking. När D. slöt sig till de missnöjda, hade upproret redan utbrutit; han stämde bönderna sig till mötes och började med dem i maj 1542 tåga omkring bygden, under plundring och våldsamheter mot adeln och konungens tjänstemän. Under tiden spred sig upprorslågan som en löpeld och inom kort räknades skarorna till flera tusen man. Vapen anskaffades från Bleking och anföraren började inlåta sig i underhandlingar med främmande furstar. Pfalzgrefven Fredrik säges till och med förlänat honom adlig värdighet. Därjämte skref han till Svante Sture och erbjöd honom hans farfaders rike, om han ville blifva böndernas anförare; men Sturen sände både bref och budbärare till konungen.
Vid
oväsendets början sökte Gustaf med mildhet och
varningar återföra de förvillade, men förgäfves.
Då beslöt han att med kraft kväfva upproret
och gjorde för detta ändamål stora rustningar
både inom och utom riket. Men de obändiga
bönderna hade under D:s ledning tillägnat sig
en viss krigstukt, och konungens höfvidsmän
blefvo slagna den ena gången efter den andra
och äfven från andra landskap spordes oroliga
rörelser. Vid dessa många och oväntade motgångar
blef konungen allvarligt bekymrad och
erbjöd de upproriska en vapenhvila, hvarunder
de skulle anföra sina besvär. Denna antogs;
bönderna aflämnade en klagoskrift i sjutton
punkter och D. erbjöd sig att med tvåtusen
hakeskyttar gå i konungens tjänst, om denne
ville försäkra honom om sin nåd och åtskilliga
andra fördelar. Men vintern därpå förnyades
upproret värre än någonsin; bönderna belägrade
Kalmar och Stegeborg och slogo ånyo de kungliga.
Då inryckte tre härar på en gång i Småland;
hufvudstyrkan påträffade bondehären vid
sjön Åsunden och slog densamma i grund och
det ena häradet efter det andra skyndade att
begära nåd och nedlägga vapen. Konungen beviljade
deras bön på det villkor, att de skulle
hjälpa till att fånga D. och hans förnämsta anhängare;
tillika tog han tolf af de anseddaste
bönderna i hvarje härad, för att försäkra sig om
de hemmavarandes trohet. D., som vid Åsunden
lyckats undkomma, försökte väl förnya upproret
men nu var lyckan viken ifrån honom. Både
han och hans skaror blefvo slagna af den tappra
Jakob Bagge, som en gång kom D. själf på
spåren och jagade honom sju mil på ett dygn.
Till slut blefvo smålänningarna själfva så utledsna
på den ständiga oron och osäkerheten, att
de icke kunde lida D:s anhängare bland sig.
Själf flydde denne på hemliga stigar nedåt de
blekingska skogarna, förföljd af konungens knektar.
Ändtligen upphanns han på Rödeby skog af
en frimodig krigsman Ragvald Pederson, hvilkens
följeslagare genomborrade honom med sina pilar
1543. Den döda kroppen fördes till Kalmar
och lades på stegel och hjul, med en kopparkrona
öfver hufvudet. Enligt en annan berättelse
kom D. öfver till Tyskland, men blef, när han
1580 återvände till fäderneslandet, upptäckt och
slutligen insatt på ett hospital, där han dog af
pest.