- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
1. Dahlberg, Erik

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

1. Dahlberg, Erik,

fältherre. Född i Stockholm d. 10 okt. eller 12 dec. 1625. Föräldrar: landssekreteraren i Västmanland Jöns Dahlberg och Dorotea Mattsdotter.

D., »den största och klaraste stjärnan i det lysande orionsbälte, som bildas af D., Königsmarck och Ascheberg», uppväxte i stor fattigdom och måste redan vid unga års ålder ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. Hans första offentliga befattning var som förrådsskrifvare i Pommern. Härunder vann han hög grad generalkamreraren Rehnskölds gunst och användes af honom i flera värf, som egentligen icke tillhörde hans tjänstebefattning. På grund af D:s skicklighet i ritning och matematik rekommenderade ock Rehnsköld honom hos fortifikationsdirektören öfverste Marderfelt. D. utnämndes 1647 till konduktör vid fortifikationen och blef 1648 ingeniör. Han erhöll 1650 i uppdrag att i de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna indrifva de åt Sverige beviljade ersättningsmedlen, hvilket uppdrag tog i anspråk tre år, hvilka D. dessutom använde till studier och resor. Efter återkomsten till fäderneslandet företog D. en ny resa som ledare för ett par friherrar Cronstjerna, till Frankrike och Italien. Härunder beslöt han att fortsätta till Konstantinopel och Egypten, men måste efter trenne försök, omintetgjorda af fiender och sjöröfvare, öfverge sin plan. Han kallades nu bort för att tjäna fäderneslandet och begaf sig till Polen, där han inträffade i svenska lägret d. 17 juli 1656, dagen före slaget vid Warschau. Han utnämndes nu till generalkvartermästare-löjtnant och råkade vid denna tid ut för följande öde. Under en ridt från Frauenburg till Elbing angreps han plötsligt af pesten, som då rasade i Östersjöländerna, och kom i full feberyrsel till ett litet värdshus vid Frische Haff. När värdshusvärden märkte, att den främmande var angripen af den gängse farsoten, lät han utbära och lägga honom på en halmkärfve under några pilar vid hafsstranden. Här påträffades D. af en fiskare, som lade honom i sin båt och öfvertäckte denna med segel samt gömde båten i vassen, så att fienderna icke skulle bli varse den sjuke. I detta tillstånd låg han i tjuguett dygn, lifnärande sig med öl, som fiskaren förde till honom. Omsider brast i halsen en pestböld, hvarefter tillståndet så förbättrades, att han kunde föras till fiskarens koja, där han fullkomligt återvann hälsan.

D. blef af konungen oupphörligt använd både i krigs- och underhandlingsväg och alltid med framgång och utmärkelse. Den sista framgång, Carl X Gustaf hade i Polen, bör rättvisligen fästas vid D:s namn, nämligen eröfringen af Brzecz Littevsky. Med sin vanliga djärfhet och fintlighet begaf sig D., åtföljd af några underhandlare, in i staden och beredde sig därunder tillfälle att bese fästningsverken. Några dagar därefter red han, under förevändning att parlamentera, ensam med en trumpetare upp på en höjd i närheten af stadsporten och lyckades härunder rekognoscera floden, där han fann ett vad, hvarpå han rådde konungen att med allvar uppfordra fästningen, hvilken också gaf sig följande dagen.

När konungen bröt upp och tågade mot Danmark, följde D. honom. I slutet af okt. 1657 hade man hunnit fram till det starka fästet Fredriksodde. Efter hållet krigsråd beslöts att våga en stormning, men för att denna skulle lyckas fordrades säker kännedom om försvarsverken. Att skaffa denna åtogo sig öfverstlöjtnant Zanitz och D. Flera gånger under de mörka höstnätterna kröpo dessa på knän och armbågar till fästningen, ned i grafven och uppför vallarna, utan att bli upptäckta, och förskaffade sig på detta sätt de upplysningar, som behöfdes. Nu beslöts en stormning och fästningen, som innehade sextusen mans besättning, eröfrades af en belägringshär af endast fyratusen man. Oaktadt denna framgång var Carl Gustafs ställning långt ifrån säker. Han måste, för att lyckas, vinna Fyen och Själland och, om så behöfdes, storma Köpenhamn. Då inträffade i jan. 1658 den kalla vintern, som belade Bälten med en isbrygga. Konungen beslöt att genast begagna sig af dessa gynnsamma omständigheter och tåga på Danmarks hufvudstad. De närmare detaljerna af detta äfventyrliga företag äro kända af historien. Hon har ej ett motstycke att uppvisa, och oförgängligt glänser Erik Dahlbergs namn öfver det kapitel som handlar om »Tåget öfver Bälten». Vid andra danska krigets utbrott, juli 1658, ville han, att man genast skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra staden. Han ledde en tid belägringarna af Köpenhamn och Kronborg och deltog i Köpenhamns misslyckade stormning 1659, hvarifrån han förut afrådt.

Efter Carl X:s oväntade död förmörkades åter den stjärna, som lyst öfver den trogne tjänaren. Förmyndarestyrelsen upphöjde honom väl i adligt stånd 1660 och utnämnde honom s. å. till öfverstlöjtnant vid Södermanlands regemente; men på denna plats kvarlämnades han i många år. Han arbetade på utgifvandet af sina anteckningar om Carl X Gustafs fälttåg och reste till Frankrike, Holland och England. 1669 kommendant i Malmö, utnämndes D. 1674 till generalkvartermästare och gjorde Carl XI stora tjänster under kriget mot Danmark. Han deltog i slagen vid Halmstad och Lund, ledde Helsingborgs belägring m. m., erhöll 1676 ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna, blef 1677 krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona. Han bildade vid denna tid den svenska ingeniörkåren. 1687 utnämnd till landshöfding i Jönköpings län och generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af högsta ledningen öfver de svenska fästningarna, och friherre, blef D. 1692 fälttygmästare och 1693 k. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Verden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland och till kanslär för Dorpats och Pernaus universitet. D. försvarade två gånger Riga mot sachsarna och bidrog till det lyckliga resultatet af Carl XII:s öfvergång af Düna och det följande slaget, 1701. Kort därefter erhöll han den 7 april 1702 på egen begäran afsked från generalguvernörsämbetet.

Död d. 16 jan. 1703.

D. är en af Sveriges största män och vackraste karaktärer, och det fattades honom blott att hafva blifvit ställd i spetsen för antingen krigets eller de fredliga ärendenas ledning, för att intaga en rang vid sidan af världens största statsmän eller härförare.

Samtidig med de två stora mästarna i befästningskonsten, holländaren Coehoorn och fransmannen Vauban, hvilka båda vunno en utomordentlig ryktbarhet, ägde D. kanske fullt ut lika stora förtjänster, men blef vida mindre bekant, emedan hans verksamhet inskränktes till det aflägsna Sverige, med dess begränsade tillgångar. Han efterlämnade dock arbeten, som i alla tider skola göra hans namn odödligt, liksom han var den förste, som grundade en svensk befästningsskola och, genom personliga uppmuntringar och utverkade anslag, förstod att leda landets egna söner in på denna bana.

Bland af D. om- eller nybyggda fästningar märkas Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumünde, Wismar, Stade, Karlsten, m. fl.

D. skref En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till den 24 maj 1694 (intagen i Gjörwells Sv. bibliotek 1757). Han har utfört teckningarna till Carl X Gustafs historia af Pufendorf, och det är D., som gjort teckningarna till det ryktbara planschverket Suecia antiqua et hodierna, i det att han 1661 erhöll detta uppdrag af förmyndareregeringen. Teckningarna stuckos i koppar af holländska mästare. Verket var ursprungligen ämnadt som present åt främmande makter och sändebud samt lärda män. Första upplagan 1716; 1856 i tre delar med text af C. F. Lindström - den ursprungliga texten blef aldrig afslutad, oaktadt den efterhand anförtroddes åt olika personer -; 1864-65 i fotolitografi och 1899-1900 i en upplaga, som, tack vare den fulländade moderna reproduktionskonsten, kommer originalet mycket nära, med text af riksantikvarien H. Hildebrand.

Sv. Akad. lät 1786 prägla en minnespenning öfver honom.

Gift 1666 med Maria Eleonora Drakenhjelm efterlämnade D. ingen manlig ättling.


The above contents can be inspected in scanned images: I:208, I:209, I:210

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Sun Sep 8 14:39:03 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/dahlberi.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free