skald. Född på Stens bruk i Qvillinge socken i Östergötland d. 20 juni 1791. Föräldrar: inspektoren Sven Dahlgren och Elisabet Lundgren.
På hösten 1809 blef D. student i Uppsala. Han gjorde där en närmare bekantskap med den nyvaknade »fosforismen» och deltog framdeles i striderna mot den akademiska vitterheten, men gick för öfrigt sin bana själfständigt fram, utan synnerlig sympati för den nya skolans konstriktning. I juni 1815 vigdes D. till präst och antog strax därefter plats som komministers-adjunkt vid Hedvig Eleonora församling i Stockholm. I augusti det följande året kallad till pastorsadjunkt, fortfor han i denna befattning till 1824, då han befordrades till komminister i Ladugårdslands församling. Förut (1815) hade D. tillsammans med A. J. Cnattingius stiftat det s. k. »Manhemsförbundet», hvars ändamål var att hos det uppväxande släktet väcka hågen för Sveriges äldre historia och kärleken till dess stora historiska minnen. Längre fram deltog han i stiftandet af »Gröna rutan», 1816, »Bellmanska sällskapet», 1824 och »Aganippiska sällskapet», i slutet af 1830-talet. D. var äfven mycket verksam i »Par Bricole».
I juli 1829 erhöll han transport från Ladugårdslands församling till komministersbeställningen i Storkyrkan och invaldes s. å. till fullmäktig för hufvudstadens komministrar vid riksdagen. Här slöt han sig till den liberala oppositionen och ansågs så väl då, som under de två följande riksdagarna, under hvilka han var representant i prästeståndet, äga mycket inflytande på sina ståndsledamöter.
D. hade visserligen genom åtskilliga bidrag i Phosphoros, Poetisk kalender, Extra Posten, m. fl., dokumenterat sig som skald. Men hans egentliga uppträdande skedde likväl ej förrän 1819 genom de målande Mollbergs Epistlar. Från denna stund utvecklade han sina rika skaldegåfvor, som gnistrade af ett muntert skämt och uppsluppen kvickhet. D. var nämligen humorist i ordets strängaste mening. I några af sina bacchantiskt lyriska dikter, t. ex. i de nyss nämnda Mollbergs Epistlar, röjer han visserligen någon likhet med sin förebild Bellman, men framstår i hufvudsak själfständig både i stämning och behandlingssätt. Båda hafva för öfrigt det gemensamt, att deras humoristiska och idylliska målningar äro fullkomligt nationella, man skulle kunna säga alldeles lokala, så till vida att det är Stockholm, dess omgifningar, natur, seder, nöjen, oarter, som utgöra ämnet för deras taflor. Sina flesta dikter både på vers och prosa framlade D. först i sina många kalendrar: Freja 1830, 1831, Aftonstjernan 1832, Morgonstjernan 1833, Jungfrun i det gröna 1838, Sylfiden 1839, Talltrasten 1843, m. fl.
I den på sin tid ryktbara kommittén för utgifvande af Markalls sömnlösa nätter, bildad af fosforisterna till förlöjligande af sina motståndare, var D. en af de verksammaste deltagarna och författade jämte K. Livijn Andra natten i den komiska hjältedikten samt utgaf 1825-27 tillsammans med L. Hammarsköld, A. I. Arwidsson, P. Wieselgren m. fl. den kvicka tidningen Kometen. D. har äfven skrifvit flera romaner och noveller, hvaraf Ungdomsfantasier, eller Nahum Fredrik Bergströms krönika är bekant.
»D. författade med en utomordentlig lätthet. Ofta såg man honom vid muntra tillställningar, midt i sorl och prat nedskrifva verser, erforderliga för tillfället, och dessa ögonblickets skapelser voro icke sällan de, hvilka under solhöjden af hans poetiska lif, mest blixtrade af kvickhet.
Ehuru han älskade glada samkväm, var han i sällskapskretsar icke mångordig, snarare hvad man kallar torrolig. Den långa, magra lutande gestalten hade i hela sitt väsen någonting tafatt och otympligt, hvilket gaf ett ännu mera löjligt uttryck åt de infall, dem han strödde omkring sig, samt de sprittande kväden, dem han alltid uppläste med djupaste allvar.»
Länge hade hans vänner med bekymmer sett hans aftagande kroppskrafter och den svaghet, som rådde i hans senare diktningar. Slutligen kunde det ej längre döljas, att hans dagar voro räknade. En kräftskada, hvaraf han länge lidit och som han själf hållit hemlig, lade honom i grafven d. 1 maj 1844. Hans arbeten blefvo efter hans död samlade och utgifna af A. I. Arwidsson, 1847-52.
Gift 1832 med Sofia Kristina
Christiernsson.
