krigare. Född nära Radeburg i Sachsen d. 22 mars 1669. Föräldrar: kaptenen Gregor von Thalheim och Emerentia Rimpler.
Vid fjorton års ålder befann sig D. bland de trupper, som under Sobiesky kämpade för Wiens räddning och åtföljde, nitton år gammal, Vilhelm III på hans tåg till England. D:s farfar och far hade båda varit i svensk tjänst. Den förre stupade vid Lützen och den senare stannade efter Westfaliska freden kvar i Sachsen; den unge D. hade således från barndomen insupit kärleken till Sverige, där han 1689 ingick i tjänst som fänrik vid ett af öfverste Hastfehr uppsatt regemente. Sedan han med detta deltagit i åtskilliga fälttåg och drabbningar under nederländska kriget, begaf han sig till Carl XII och följde honom från slaget vid Klissow till nederlaget vid Pultava och därifrån till Bender. Svårt sårad vid Stralsunds belägring 1714, utnämndes han efter sitt tillfrisknande till öfverste vid fortifikationen och verkställde under fälttåget mot Norge den af Svedenborg uppgjorda planen att föra svenska galererna landvägen från Strömstad till Idefjorden.
Efter Carl XII:s död försvarade han under ryssarnas härjningar inloppet till Stockholm och fördref jämte öfverste Fuchs en fientlig härafdelning vid Södra Stäket. Död i Stockholm d. 16 maj 1756.
Gift 1: med Engel von der Marck; 2: med Elisabet Gertrud von Storck och 3: trolofvad med Kristina Engel Bergemarck.
D. hade redan 1711 blifvit svensk
adelsman, då han utbytte sitt tyska namn von
Thalheim mot det svenska von Dahlheim. Ätten
fortplantades sedan af hans son Carl Fredrik,
född på en gång i och utom äktenskapet, emedan
faderns vigsel med hans moder Kristina Engel
Bergemarck måste inställas, då den förra makan,
som på många år icke låtit höra af sig och ansågs
för död, oförmodadt uppträdde, sedan lysningen
var afkunnad. En kunglig resolution
insatte likväl sonen i hans naturliga rättigheter.
