skald, häfdatecknare. Född i Vinbergs församling i Halland d. 29 aug. 1708. Föräldrar: kyrkoherden därstädes Jonas Dalin och Margareta Birgitta Auseen.
D:s anlag för vitterheten röjde sig redan i hans barnaår genom åtskilliga småstycken och tillfällighetsverser, som spriddes och med nöje lästes i hans hemort. Under någon tids vistelse i Lund åtnjöt han den berömde Rydelii undervisning, en omständighet, som sannolikt icke blef utan inflytande på hans senare litterära verksamhet. Vid aderton års ålder åtföljde D. sin styffader, prosten S. Bökman, till Stockholm, där han på Rydelii förord blef antagen till lärare för d. v. kammarrådet, sedermera landshöfdingen Klas Rålambs söner. D. vann efterhand inträde äfven i flera af Stockholms förnäma familjer, bl. a. hos Conrad Ribbing. I dessa kretsar och i det 1732 stiftade riddaresamfundet »Awazu och Wallasis», där D. var den enda ofrälse ledamoten, lät han höra en del af sina dikter. 1731 ingick han som e. o. kanslist i riksarkivet och erhöll 1732 samma plats i kanslikollegium. 1733 framträdde helt oförmodadt en vitter tidskrift, kallad Then svänska Argus, som med ovanlig mångsidighet i behandlingen, i en lätt och lekande stil skarpt och satiriskt gisslade tidens dårskaper och väckte ett sådant uppseende, att ständerna lämnade sitt förord för den okände författarens befordran. Man befann sig emellertid i okunnighet, om hvilken denne eller dessa voro. Den mognad i tanken, den världserfarenhet i förening med åskådlighet och kvickhet i skildringarna, som utmärkte tidningen, väckte hos allmänheten den föreställningen, att författarna måste vara flera, och man antog att i namnet ARGUS dolde sig initialerna till namnen på fem då lefvande framstående författare, nämligen lagman Abrahamson, kanslirådet Rosenadler, landshöfdingen Gyllenborg, historiegrafen Wilde och kanslirådet Stiernman. Den ende, som hade någon kännedom om saken och visste, att D. ensam var författaren, var d. v. kanslisten sedermera statssekreteraren Carleson, som vid början af tidningens utgifvande understödt den med några bidrag. När baron Rålamb fick reda på, att den snillrike skribenten var hans egen barnlärare, for han genast upp på slottet och föreställde D. i hemlighet för kungliga familjen, då D. erhöll af konungen en gulddosa och af drottningen tretusen daler k:mt. 1736 utgafs med D:s namn ett griftkväde, hvari man spårade »poeten i Argus» och snart hela Argus-personligheten. Sedan D. nu blifvit allmänt känd, utnämndes han 1737 till k. bibliotekarie. D. vistades 1739-40 utrikes, mest i Paris, där han af grefve von Tessin presenterades såsom »ett vittert snille af första rangen» för kardinal Fleury och på kardinalens befallning erhöll fritt tillträde till alla offentliga samlingar och bibliotek. Efter hemkomsten fortsatte han med sin författareverksamhet och sina arkivforskningar och erhöll i uppdrag af 1744 års ständer att skrifva en svensk rikshistoria, till hvilket arbete anslogs ett arvode af två tusen dukater, hvaraf D. genast fick uppbära hälften. År 1751 anställdes han som lärare för kronprinsen Gustaf; adlades s. å. med namnet von Dalin; blef 1753 kansliråd och s. å. sekreterare i den nyss förut af drottning Lovisa Ulrika inrättade Vitterhetsakademien samt 1755 rikshistoriegraf. Under tiden vann han allt större och större insteg vid hofvet. Han följde de kungliga på deras resor till lustslotten, hvarest han roade sällskapet med sina lekande verser, författade vid hvarjehanda tillfällen och öfver alla möjliga ämnen. Oftast voro dessa rimmerier ögonblickets foster, glada och oskyldiga, utan annan afsikt än stundens förlustelse, men emellanåt inlades politiska häntydningar, hvilka, lika mycket som de smickrade och behagade hofpartiet, uppväckte mot författaren de maktägandes förbittring. Ryktbarast i detta hänseende var ett Herdaspel, hvari han apostroferat rikets ständer och gjort hänsyftningar på den tillämnade utvidgningen af konungens makt. Emellertid kom D. hos konungaparet, och i synnerhet hos drottningen, i högsta nåd. Han deltog i hofvets hemliga rådplägningar och uppsatte till och med flera af de skrifter, konungen afgaf till rådet. Följden blef, att då kronprinsens lärare af ständerna entledigats 1756, D. ställdes för kanslirätt, bl. a. anklagad att med alltför fri penna ha vidrört »heliga ämnen», hvarmed menades hans beryktade »kalottpredikningar», i hvilka han gycklat med den tidens predikosätt - erhöll sitt afsked och undgick med möda svårare straff. Sedan stormen lagt sig och konungen fått fria händer, återkallades D. till hofvet och utnämndes 1763 till hofkansler. Han fick emellertid ej länge njuta af detta lyckans nya solsken, ty han afled på Drottningholm d. 12 aug. 1763.
I sin verksamhet och betydelse för vår vetenskapliga och vittra odling framstår D., enligt hvad ofvan blifvit antydt, i den dubbla egenskapen af häfdatecknare och skald. I förstnämnda hänseende har han med rätta blifvit klandrad för bristande kritik och källstudium och för sina djärfva hypoteser om vårt fäderneslands äldsta natur- och kulturförhållanden. I det senare afseendet, som skald, har det beröm han uppbar af sin samtid icke allt kunnat bekräftas af en senare tid. Hans vistelse vid hofvet verkade i hög grad menligt på hans diktarförmåga, hvilken utan vinst för eftervärlden förslösades på en oändlig mängd små artighetsvers och tillfällighetsstycken, utan värde och innehåll. Likväl röja flera af hans lyriska stycken och visor, t. ex. den bekanta Ängsö-visan, hans verkligt poetiska begåfning. Hans vittra alster kunna sammanfattas i följande: Svenska Friheten 1742, poem i fyra sånger; Den afundsjuke, 1738, komedi, i hvilken han haft Holberg till mönster; Brynhilda eller den olyckliga kärleken, tragedi 1738, Sagan om Hästen, 1740, där författaren under bilden af en häst och dess ryttare skildrar svenska folkets öden under Vasaregenterna, Aprilverk om vår härliga tid, 1740, Fabler, Visor och Andliga vers. Hans samlade Vitterhetsarbeten utgåfvos första gången 1767, i sex band, af bl. a. hans halfbroder arkiatern J. C. Bökman; ånyo, i granskadt urval, 1782-83, samt i ett mindre urval 1872. Om D. också var mycket beroende af den franska smaken, som han införde i Sverige, tillämpade han dock de franska reglerna själfständigt och fritt; han hade för öfrigt sina tidigaste förebilder i engelsmännen (Addison, Pope och Swift). D. hade dessutom oftast - säger professor Warburg - ett genomsvenskt grundlynne, och hela hans författareskap bär en afgjordt fosterländsk prägel. D. ägde ett beundransvärdt herravälde öfver språket. Han bemödade sig om att rensa och utbilda vårt språk, och särskildt i de historiska arbetena Svea rikes historia ifrån des begynnelse till våre tider 1747-62 - ådagalade han sitt mästerskap i språkets behandling. Nyss nämnda arbete intager en framstående plats i den svenska häfdateckningen.
Svenska akademien slog 1798 en medalj öfver Dalin.
Ogift.
