krigare. Född i Skåne d. 2 juli 1711. Föräldrar: majoren Ferdinand Ernst De Carnall och Anna Katarina Sjödahl.
D. ingick vid tretton års ålder som musketerare i grefve Carl Posses regemente och tjänstgjorde som underofficer vid denna kår till 1734, då han tog afsked och ingick i polsk tjänst. Återkommen som polsk kapten, erhöll han 1737 anställning som fänrik vid Österbottens regemente och deltog i denna egenskap i finska fälttåget 1741-42. D. utnämndes 1753 till major och transporterades 1757 till Västerbottens regemente. Under pommerska kriget 1757-62 var han en af de få, som gjorde Sverige ära. De C. blef 1760 öfverstelöjtnant och tjänstgjorde 1762-64 i denna grad vid Södermanlands regemente, hvarefter han beklädde samma post vid Tavastehus regemente, tills han 1769 blef öfverste för Björneborgs regemente.
Vid Gustaf III:s tillträde till regeringen var De C. bland dem, som slöto sig till den unge konungen, och han ansågs, näst Sprengtporten, vara den, hvilken ägde det mesta inflytandet inom den i 1772 års revolutionshistoria bekanta klubben »Svenska botten». Han utsågs därför af Sprengtporten att under dennes frånvaro i Finland sammanhålla klubbens ledamöter och att med de i revolutionsplanen invigda officerarna möta Sprengtporten vid Erstavik, då han efter väl förrättadt värf återkom med de finska trupperna till Stockholm. Oaktadt all försiktighet kunde De C. icke undvika att väcka misstankar. Natten till revolutionsdagen d. 19 aug. efterspanades han med all flit af rådets utskickade, men lyckades hålla sig undan. Dagen därpå framträdde han och tog en verksam del i statshvälfningen. Bland annat var det han, som på Gustafs befallning infann sig i rådskammaren och i konungens namn förklarade de där varande ledamöterna arresterade. För sitt nit utnämndes De C. strax efter revolutionen till generalmajor i armén samt upphöjdes till friherre, men hann ej som sådan taga inträde på riddarhuset, innan han öfverraskades af döden d. 1 mars 1773.
Gift 1743 med Katarina von Knorring.
