köpman, industriidkare. Född i Lüttich d. 17 nov. 1587. Föräldrar: Louis Lambertsson De Geer, herre till Gaillardmont, och Jeanne de Neille.
Vid tjuguåtta års ålder öppnade De G. ett handelshus i Amsterdam, där han när Gustaf Adolf 1616 upptog ett större lån från Holland, kom i förbindelse med svenska kronan. Hans ombud i Sverige, Welam Gilliusson De Besche, fäste hans uppmärksamhet på, att i landet fanns ymnig tillgång på malm, skog och vattenfall, men att järnförädlingen genom bristande kapital och företagsamhet vore försummad. Denne De Besche arrenderade 1618 af kronan Finspångs gård och län för De Geers pengar och mot hans borgen och blef på så sätt hans förvaltare. Från den stunden började en ny tid för hela orten. Vid Finspång uppstod inom kort nya masugnar, härdar af förbättrad konstruktion, hammare och det kanongjuteri, som där ännu bedrifves. Järnverken i Godegård fördubblades, i Lerbäcks socken inrättades Skyllbergs bruk för stångjärnssmide och i orten däromkring infördes det lüttichska handsmidet af söm, spik, nubb och hästskor. Från De G:s verk spridde sig de nya uppfinningarna till andra trakter, välmågan ökades, handel och rörelse fingo nytt lif och såsom en särskild följd af detta beslöt regeringen att till ortens lättnad anlägga en ny stad, Askersund, 1640.
Till utskeppningsort för den sålunda frambragta varumängden utsåg De G. Norrköping. Staden fanns visserligen förut, men var obetydlig.
1620 erhöll den nya privilegier med stapelrätt och tillväxte så hastigt, att den tjugu år därefter måste efter ny plan betydligt utvidgas. Här bland en mängd nya bruk och inrättningar valde De G. sin boning, då han 1627 första gången besökte Sverige och sedan så ofta han längre eller kortare tider uppehöll sig i detta land. De G. blef vid sin ankomst till Sverige genast naturaliserad. Under sin fortsatta verksamhet i Sverige hade De G. flera gånger försträckt kronan penningar samt därför 1643 fått köpa Leufsta, Österby och Gimo bruk i Roslagen samt redan 1641 Finspång, af hvilka han redan vid sin hitkomst fått arrendera de båda förstnämnda. Detta föranledde honom till en ännu vidsträcktare affärsrörelse, hvarunder han, så mycket en enskild någonsin kan, inverkade på statshändelserna och hela landets ställning. På hans förslag inrättades 1649 det s. k. Afrikanska handelskompaniet, med nederlagskontor vid Cabo Corso på Guineakusten. Han förmådde regeringen att nyttja kanoner af järn, i stället för de förut brukliga dyrbara kopparkanonerna. Ofta blef han af styrelsen i allmänna ärenden använd och rådfrågad, men det mest ovanliga och som framför allt annat gjort honom namnkunnig i vår politiska historia, var hans uppsättning af en hel krigsflotta för landets räkning. Denna flotta, hvilken utrustades i Holland, bestod af 30 fartyg, hvaribland flera linjeskepp. Förstärkt med densamma, vann svenska flottan d. 13 okt. 1644 den stora sjösegern vid Femern, hvaraf freden i Brömsebro blef den närmaste följden.
Likviden för den holländska flottiljen föranledde likväl några tvister mellan kronan och De G. Vid krigets slut uppgaf denne sin fordran för flottans anskaffande till nära en half million riksdaler specie, hvarför han godtgjordes på flera sätt, tvärtemot den vanliga oriktiga uppgiften, att han endast fick otack till lön. Något ämbete eller någon värdighet, med undantag af, att han 1642 fick sitt sköldebref inregistreradt på svenska riddarhuset, tillföll dock aldrig denne utmärkte man. Den enda titel, hvarmed han någon gång nämnes, är den af »svenska kronans kommissarie». Likväl svalnade hvarken hans egen eller hans efterkommandes kärlek till Sverige, för hvilket få släkter torde hafva gjort så mycket som den De Geerska. Och dock »har ingen minnesvård blifvit upprest åt Louis de Geer, utom dem han själf rest sig, nämligen Sveriges förbättrade järnindustri och handel, Roslagens, Finspångatraktens och Norrköpings utveckling och tillväxt, samt den lyckliga utgången af fälttåget 1644. Dessa vårdar äro oförgängliga. Allt hvad Oxenstiernas statskonst, allt hvad Banérs, Torstenssons och Wrangels svärd med blod och brand eröfrade från det förtryckta Tyskland är redan återigen förloradt. Hvad Louis De G., i gudsfruktan och flit, i ordning och fridsamhet, åt Sverige vunnit, det har blifvit kvar och bär åt den senaste eftervärld sina välgörande frukter.» Han dog i Amsterdam d. 19 juni 1652.
Gift 1612 med Adrienne Gérard, med hvilken han
hade sexton barn. Sv. Akademien lät 1829 slå
en medalj öfver honom.
