skådespelare. Född d. 1 jan. 1812; den föregåendes bror.
På dödsbädden hade fadern yttrat som sin sista vilja, att ingen af hans yngre söner skulle beträda skådebanan. Då han kort därefter dog, upptogs Fredrik D. af en vän i huset, hofmästaren Edlund, som lät uppfostra honom som eget barn och efter några år skaffade honom en plats vid konungens ekonomiekontor. Den medfödda lusten för teatern lät sig dock ej förkväfvas och då äfven modern aflidit 1830, lämnade D. sin befattning och ingick vid Svanbergska skådespelaresällskapet. Sedan han i fem år följt denna trupp på dess konstresor genom Sveriges landsortsstäder och därigenom tillägnat sig nödig teatervana, ingick han 1835 vid Djurgårdsteatern, som då stod under Torsslows och P. J. Delands styrelse. 1844 blef han efter Torsslow styresman för nämnda scen, hvilken han förestod till 1848, då han drog sig tillbaka till en liten egendom Aludden i Uppland, som han inköpt. Han uppträdde många gånger både på kungliga 1853-54, och på andra stockholmsteatrar samt i Göteborg, Helsingfors och Kristiana. Från 1875 spelade han sålunda på Nya teatern i Stockholm en mängd roller. Vid Holbergsjubileet 1884 visade han sig sista gången, på operan, i Peer Klockares kläder, och på en soaré den 20 april 1886 tog han som Konjander sitt sista afsked från publiken. Död i Östhammar den 11 jan. 1894.
Sitt rykte som lycklig komiker grundlade han först genom det sätt, på hvilket han återgaf Lorenzos roll i »Strozzi och Martino». Bland hans rollen märkas för öfrigt, utom Peer Degn i Holbergs »Erasmus Montanus» - som han 1845 utförde på danska, för att originalets ton icke skulle förflyktiga genom öfversättningen - framför allt Konjander i »Hittebarnet», Job Kurk i »Rika morbror», Magister Bläckstadius, Bautastenius i »1846-1946», Filman i »Järnbäraren», Henzelmeier i »Fåfänga», Markis Montefiore i »Don Cesar de Bazano», Pipping i »Sodom och Gomorrha», Hofmarskalken von Kalb i »Kabal och kärlek», o. s. v.
»Delands konst var typisk för den gamla tidens breda, naiva, trohjärtade och tvärsäkra humor, men den var på samma gång uttryck för ett helt och hållet personligt temperament. Hans spelsätt fick sin karaktär just därigenom, att han aldrig tycktes veta af eller tänka på att han var rolig.
Det låg tanke bakom, effekten var beräknad, men ej beräknad torr och schematiskt, utan med humoristens fantasi, med rik uppfinningsförmåga och godt minne för människors yttre, för deras sätt att röra sig, att tala, att gifva uttryck åt känslor och tankar.
För brackaktig, tvärsäker själfbelåtenhet och bondslughet fick D. lika slående uttryck som för oförargligt godmod och naiv enfald.»
D. spelade sin glansroll, Konjander, för första gången d. 24 maj 1847.
Gift 1837 med Emilia Widerberg.
