drottning, Eugénie Bernhardine Désirée, konung Carl XIV Johans drottning, var född d. 8 nov. 1777 och dotter till en rik köpman och bankir i Marseille, Clary, och hans hustru i andra giftet vicomtesse Somis.
Sedan hon genom döden förlorat sin far, erhöll hon ett hem hos sin äldre syster Julie, förmäld med Joseph Bonaparte, hvilken 1797 blef republikens ambassadör i Rom. Joseph åtföljdes under resorna i Italien ofta af den unge general Duphot, med hvilken Désirée trolofvades. Dagen för bröllopet var redan utsatt, d. 30 dec. 1797, men genom ett upplopp i Rom kommo den påfliga regeringens trupper och italienska revolutionärer i strid med hvarandra i själfva franska ambassadhotellet, och Duphot stupade, kvällen före bröllopsdagen. Joseph lämnade nu Rom och bodde därefter i Paris. General Bernadotte, som umgicks i familjen, gjorde där Désirée C:s bekantskap, och det dröjde ej länge, förrän bekantskapen förvandlades till ömsesidig kärlek. Joseph gynnade deras böjelse samt utverkade sin svärmoders bifall till föreningen. I hans hotell vid rue du Rocher i Paris firades deras bröllop d. 16 aug. 1798.
Omkring fyra månader efter det Carl Johan som tronföljare satte sin fot på svensk jord, anlände hans gemål D. med deras son till det nya fäderneslandet. Hon anlände till Stockholm d. 9 jan. 1811. Emellertid yppade sig kort efter kronprinsessans ankomst något missförstånd mellan det gamla och unga hofvet. Och då Carl Johan hade både politiska och enskilda fördelar att bevaka i sitt gamla fädernesland, kommo makarna öfverens om, att kronprinsessan skulle tills vidare återvända till Paris. Detta skedde, hvarefter D. ej återsåg Sverige förrän 1823, då hon hit åtföljde sin blifvande svärdotter, prinsessan Josefine af Leuchtenberg. Drottningen kröntes d. 21 aug. 1829. Sedan D. som drottning beträdt den Skandinaviska halfön, lämnade hon aldrig dess jord.
Den 8 mars 1844 beröfvade döden henne den gemål, vid hvars öden hon nära ett halft århundrade varit fäst, men ännu flera familjesorger återstodo, innan hon själf fick följa befriaren: hon måste efter hvartannat se både sin son, sonson och sonsonson nedstiga i grafven. Slutligen randades äfven för henne förlossningens timme och hon bortgick d. 17 dec. 1860. D. var sin make under deras yngre dagar till stor nytta. Det var för Désirées skull, som Napoleon, när han gjort sig till förste konsul, lät Joseph förmå sig att utstryka Bernadotte från de deporterades lista. Josephs maka och svägerska hörde till Napoleons käraste umgänge, när han stiftat ett hof, och Bernadotte hade säkert sin maka att tacka för många af sina upphöjelser.
Drottning Desideria hade eget palats i Paris. Våren 1814 fick hon återse sin gemål, när han vistades där som en af de mot Napoleon förbundna makternas härförare. Under den »första restaurationen» kom för henne en sorglig tid i egenskap af »uppkomling» och Bernadottes maka. Men efter »de hundra dagarna» 1815 blef hennes ställning bättre. Desideria ansträngde sig mycket för att hos kung Ludvig skaffa lindring i sin systers och svågers, Julies och Josephs sorgliga öde.
Hennes återkomst
till Sverige väckte åtskillig öfverraskning.
Hennes lif i Stockholm var tillbakadraget och
ensamt, men hon tog rätt mycket del af Sveriges
historia och litteratur och utöfvade i tysthet välgörenhet.
Hennes sed att göra natten till dag och
tvärtom samt att alltid komma för sent på teatern,
o. s. v., var mera känd än hennes personliga
älskvändhet.
