krigare, politiker. Född den 6 mars 1686. Föräldrar: kaptenen Anton Didron och Magdalena von Hackeborn. I enlighet med släktens traditioner ägnade sig D. åt den militära banan, deltog i Carl XII:s krig och blef stabsadjutant åt general Dücker 1718. Följande år utnämnd till öfverste i arméen, hugnades han med chefskapet för Västgöta-Dals regemente 1732 och för Dalregementet 1735 samt upphöjdes s. å. i friherrligt stånd.
D. var äfven en ifrig och slagfärdig deltagare i tidens riksdagsstrider och vid flera riksdagar medlem af sekreta utskottet. Han tillhörde konung Fredriks vänner och var en af de få af Hattpartiets motståndare, som vid 1738 och 1740 års riksdagar höllo detsamma stången och med kraft motsatte sig det äfventyrliga och lättsinnigt började kriget mot Ryssland. Han kunde emellertid mot den starka krigsstämningen ej hindra dess utbrott och D., som 1740 blifvit öfverste för Västgöta kavalleri och 1741 generalmajor, hade att göra sin anpart för att bringa detsamma till lyckligt slut. Tyvärr visade han icke på långt när samma behjärtenhet å det militära stridsfältet som å det parlamentariska, utan tillhörde de officerare, som ständigt påyrkade återtåg, för att »konservera armén». Riksens ständer, hvilka ej funno sig nöjda med detta sätt att föra krig, ställde honom 1743 jämte andra officerare till rätta inför en parlamentarisk kommission, hvilken dömde honom förlustig ett helt års lön. Detta hindrade icke, att D. 1746 nådde generallöjtnants värdighet.
D., som afled d. 31 aug. 1747, var sedan 1728 gift med Anna
Fredrika von Schantz.
