krigare. Född d. 16 juli 1727; den föregåendes son.
Vid tio års ålder inskrifven i krigstjänst, hade D. på den militära banan fortgått till kapten 1749 vid Nerikes och Värmlands regemente, då han utkommenderades i pommerska kriget. Här utmärkte han sig vid flere tillfällen, men synnerligast i affären vid Gützkow 1762, där hans vidtagna dispositioner till och med af preussiska taktici ansågos som ett verkligt mästerprof. D. förde här såsom kapten andra bataljonen af Nerikes och Värmlands regemente, bestående af tvåhundraåttio man, hvaraf etthundrafemtio nykomna rekryter, som, enligt general Meyerfelts rapport: »ej låssat ett skott, mycket mindre sett någon fiende». Med denna trupp posterad vid Gützkow vid Peene, blef han d. 5 jan. på tre särskilda punkter häftigt attackerad af öfverste Belling, med fyrahundra man infanteri och fyra skvadroner husarer, men visste så klokt fördela sitt folk, att han på alla punkter slog denna öfverlägsna styrka tillbaka, utan att förlora mer än några få man. Oaktadt hans erkändt stora militära duglighet, gingo, i följd af hans politiska åsikter och tänkesätt, hans befordringar mycket trögt. Först efter Hamburgfreden utnämndes han 1763 till major, blef 1773 öfverstelöjtnant i armén och sex år därefter i regementet; slutligen utnämndes han 1782 till öfverste i armén, men tog tre år därefter afsked ur krigstjänsten. Död i Örebro d. 31 januari 1801.
Gift 1771 med grefvinnan Ulrika
Katarina Mörner af Morlanda.
