krigare. Född d. 23 febr. 1687; den föregåendes sonson. Föräldrar: landshöfdingen grefve Gustaf Douglas och grefvinnan Beata Margareta Stenbock.
Anställd vid Carl XII:s lifdrabantkår, blef D. tillfångatagen vid Pultava och med några andra af sina landsmän förd till Vologda i det inre Ryssland. Innan ännu någon utväxling ägt rum, ingick han i rysk tjänst och utnämndes 1717 till landshöfding i Åbo. Här utmärkte han sig för en ytterlig hårdhet, pålade egenmäktiga beskattningar, lät ryska soldater hejdlöst fara fram som de ville och bidrog på allt sätt att grundligt förstöra landet. Då Finland ännu var en svensk besittning, var detta fullkomligt i ryska regeringens smak och D. rönte både bifall och uppmuntran till sina våldsgärningar. Men då han påskdagen 1719, vid ett i hans eget hus anordnadt gästabud, nedstack en af gästerna, ryska generalgevaldigern, med hvilken han råkat i ordväxling, skickades han af furst Galitzin fängslad till Petersburg, där han dömdes till fästning och allmänt arbete. Frigifven af tsar Peter och insatt på sin förra plats, mot villkor att uppställa ett finskt regemente till tsarens tjänst, lät han rycka en mängd fattiga finnar från hus och hem och insticka dem i ryska hären. Det hat, han härigenom ådrog sig, spridde sig äfven till Sverige, där han allmänt troddes ha lämnat anvisningar åt ryssarna, när de med sin mordbrännarflotta hemsökte svenska östersjökusten. Vid ryska hofvet stod han fortfarande i stor ynnest och mottog därifrån den ena utmärkelsen efter den andra.
1721 förordnades han till ordförande i den stora
estländska kommissionen, och utnämndes efterhand
till general, generallöjtnant, general-en-chef
och guvernör i Reval. Då han 1741 låtit prygla
en livländsk adelsman, förlorade han guvernörsämbetet
och fick 1751 afsked från sina öfriga
ämbeten. Hans dödsår är obekant, men ännu
1763 lefde han på sin egendom Alp i Estland.
Gift 1713 med Maria Magdalena von Schlippenbach.
