riksråd. Född d. 2 febr. 1724; den föregåendes kusin och son till von D. 2.
D. grundlade sin vetenskapliga bildning i Uppsala, där han i sin anförvandt ärkebiskopen J. Steuchius hade en lika öm som säker handledare, och inskrefs 1742 som e. o. kanslist i k. kansliet. Sedan han 1747-51 tjänstgjort som kommissionssekreterare i Berlin, utnämndes han 1751 till drottning Lovisa Ulrikas kammarherre, två år därefter till hennes handsekreterare och 1761 till öfverkammarherre. Förordnad 1763 till envoyé vid ryska hofvet, utnämndes han följande året till hofkansler och 1769 till president i kammarrevisionen. I olikhet med sin kusin och svärfader (von D. 4), räknades C. V. von Dûben till Hattarna men var ej någon skarpare utpräglad partiman. I hög gunst hos Gustaf III, blef han af honom 1788 utnämnd till riksråd med säte i kanslikollegium och befattning med de utländska ärendena. Efter rådskammarens upplösning 1789 insattes von D. i konungens högsta domstol och stod därjämte i spetsen för kanslikollegium.
Om D. såsom enskild person och ämbetsman har
en af hans samtida, Schröderheim, uttalat följande
omdöme: »Grefve Carl Vilhelm von Düben lära
ganska få människor hafva nog känt, för att med
visshet beskrifva. Hans insikter, smak, vitterhet
och amabilité gjorde honom till favorit hos Lovisa
Ulrika. Han var med heder minister i Petersburg,
med mycken försiktighet hofkansler
under partiernas raseri, med ombytlig lycka president
i kammarrevisionen, med mycken tranquillité
riksråd och en tid à la tête af utrikesärendena.
Han var slug, fin, kall, vänlig, förekommande,
alltid glad, ofta i tryckande behof, men reglerade
slutligen sina affärer igenom arf, hushållning och
extra förmåner, dem kungen beviljade.» D., som
afled i Stockholm den 29 dec. 1790, var sedan
1768 gift med friherrinnan Ulrika von Düben,
dotter af hans kusin, Joakim von Düben, d. y.
(se ofvan).
