riksråd. Född i Stockholm d. 22 aug. 1671; den föreg. sonson. Föräldrar: ofvannämnde hofkapellmästaren Gustaf Düben och Emerentia Standaert.
I k. kansliet, där D.
ingick 1694, hade han hunnit till
referendarie sekreterare, då han
1707 jämte syskonen Anders och
Emerentia undfick adligt diplom med namnet von
Düben. Han åtföljde sedan Carl XII på hans
krigståg och var expeditionssekreterare vid konungens
fältkansli, då han 1709 blef fången vid Pultava
och afförd till Moskva. Efter tio års fångenskap
hemkommen till Sverige, väntade honom
den ena utmärkelsen och upphöjelsen efter den
andra. Utnämnd 1719 till statssekreterare, först
utrikes- och sedan i krigsexpeditionen, blef han
samma år jämte nyssnämnda syskon hugnad med
friherrligt stånd. 1723 utnämnd till hofkansler,
tog han en mycket verksam del i förhandlingarna
om Hannoveranska alliansen och hade genom sin
skicklighet, reda och arbetssamhet blifvit Arvid
Horns högra hand. Tack vare dennes inflytande
upphöjdes ock von D. 1727 till riksråd, fortfarande
tjänstgörande i kansliet. Han tillvann sig
i denna egenskap erkännande af franska ministern
Brancas såsom »det utan motsägelse bästa hufvudet
i senaten», och utan tvifvel hade en mera
lysande framtid varit honom förbehållen, om ej
döden kommit emellan d. 30 nov. 1730. Älskare
af vitterhet, inskränkte likväl D. sin skriftställareverksamhet
till några poetiska öfversättningar,
hufvudsakligen af Boileau. Gift 1719 med Margareta
Spegel, en dotter till ärkebiskopen Haqvin
Spegel (se nedan). Hans ättlingar hugnades 1731 på
grund af faderns förtjänster med greflig värdighet.
