riksråd, kanslipresident. Född i Stockholm d. 21 okt. 1708; de föreg. brorson. Föräldrar: hofmarskalken, friherre Anders von Düben och Ulrica Friedenreich.
Efter fleråriga utrikes studier, bl. a. under ledning af Joh. Archenholtz (se sid. 42), inskrefs von D. 1724 i k. kansliet, blef sedermera kommissionssekreterare i Haag och utnämndes 1731 till kammarherre. 1733 förordnades han till handsekreterare hos drottning Ulrika Eleonora, 1739 till assessor i kommerskollegium och erhöll redan 1747 fullmakt som kommerseråd, ehuru han först 1753 kom i besittning af med befattningen förenade förmåner.
Vid denna tid började von D.
också att framträda i det politiska lifvet. Han slöt
sig till det s. k. hofpartiet, som arbetade på att
skaffa Adolf Fredrik ökad makt och stod så högt
i konungens ynnest, att denne utom förslag 1755
utnämnde honom till statssekreterare, men rådet
ogillade utnämningen, hvarpå von D. drog sig tillbaka
för att ej onödigtvis öka tvistepunkterna
mellan konungen och rådet. Von D., som dessutom
1753 blifvit kronans fullmäktig uti General-tullarrende-societeten,
hvilket förtroende han innehade
i 14 år, fick i stället trösta sig med det
smickrande uppdraget att förvalta drottning Lovisa
Ulrikas enskilda kassa. När, tack vare det
gagnlösa pommerska kriget, Hattarnas stjärna
snart började sjunka, banades 1759 genom hofvets
inflytande von D. väg till en statssekreterarepost
i kanslikollegium. Han erhöll dock vid denna
tid en rival om hofvets ynnest i öfverste
Sinclair,
mellan hvilka båda snart uppstod ett bittert hat,
som i någon mån utom af de personliga förhållandena
kan förklaras af personernas olika ställning
till den yttre politiken. Von D. var nämligen
intimt allierad med den ryske ministern
och reserverade sig 1764 mot kanslikollegii tillstyrkande
af förlängning af den franska alliansen,
för hvilken hofvet och Sinclair ifrigt arbetade.
På så sätt förvandlades hofvets forna ynnest mot
von D. snart till ett bittert hat, och vid den följande
riksdagen 1765, då Mössorna kommo till
väldet, var D. ock på mångfaldigt sätt verksam
för korsande af hofpartiets önskningar. Följden
häraf visade sig snart, då von D., som vid riksdagen
tillhörde sekreta utskottet, ehuru uppförd
å fyra rådsförslag, dock städse blef af konungen
förbigången. Mössorna voro dock fullt beslutna
att belöna hans oförtrutna arbete i partiets tjänst.
och för att trygga honom för faran att blifva
förbigången infördes i den »förordning om lagarnes
verkställighet», som riksdagen 1766 påtvingade
konungen, den bestämmelsen, att den, som
tre gånger varit uppförd å rådsförslag, skulle
fjärde gången ensam föreslås. Sedan ytterligare
en ledighet blifvit åvägabragt i rådet genom afsägelse,
uppfördes von D. ensam å rådsförslag
och blef äfven af konungen utnämnd i okt. 1766.
Inom rådet kom han sedermera att utöfva ett
stort inflytande och var en af dem, som 1768
ifrigast motsatte sig konungens förslag att utlysa
riksdag. Denna stod dock ej att hindra, och
sedan Hattarna nått en afgjord majoritet i alla
stånd, blef von D. jämte nio sina ämbetsbröder
afsatt från sitt ämbete 1769. När Mössorna vid
följande riksdag åter kommo till väldet, blef von
D. i maj 1772 åter insatt i rådet, denna gång
som kanslipresident å den främsta platsen. Hans
intima förbindelser med de ryska och engelska
ministrarna gjorde honom allt utom sympatisk
för Gustaf III,
hvilken ock efter revolutionen
skyndade att meddela honom sitt afsked. Von
D., hvilken två år efteråt hugnades med pension,
drog sig därefter tillbaka till privatlifvet och afled
å sin egendom Riksten i Södertörn den 27
jan. 1786. Gift 1) 1738 med Catharina Eleonora
Temming 2) 1751 med Cornelia Florentina
Hildebrand 3) 1774 med Ulrika von Rosenheim.
