- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
Dücker, Carl Gustaf

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Dücker, Carl Gustaf,

krigare, riksråd. Född i Livland 1663. Föräldrar: majoren Carl Fredrik Dücker och Anna Elisabeth Sass.

D., som med tiden intog ett bland de mest framstående rummen bland Carl XII:s bussar, ingick tidigt i krigstjänst och deltog, efter att ha genomgått de lägre militära tjänstegraderna, som konungens generaladjutant i slaget vid Narva. Han följde därefter Carl på de flesta af hans fälttåg, ända till Pultava, där han var bland de fångna svenskarna, men fick på sitt hedersord komma fri och återvände till Sverige. 1710 generalmajor, kommenderade han reserven vid Helsingborg och skickades 1711 som generallöjtnant till Pommern, där han förjagade ryssar, danskar och sachsare, följde sedan Stenbock under hans tåg till Holstein och blef svårt sårad i slaget vid Gadebusch. Tillfrisknad blef han 1713 general och erhöll befälet som kommendant i Stralsund, hvilken stad han till det yttersta försvarade, men måste slutligen kapitulera i dec. 1715. På sitt hedersord fick han likväl, jämte några generaler och officerare, resa till Hamburg för att sköta sin hälsa och finna någon tids hvila efter de utståndna mödorna. Denna blef emellertid icke lång. Kort efter sin ankomst erhöll han konungens befallning att emottaga befälet öfver hären emot Norge, hvilket befäl han alltjämt bibehöll till konungens död. En sägen, hvars sanningsenlighet dock lämnas därhän, berättar att D., genast som Carl stupat, skickat ett bud till hertigen af Holstein, att infinna sig på glacisen vid det kungliga liket, då D. lofvade förmå generalitetet och de tillstädesvarande regementena att hylla honom till tronföljare, om han ville afsäga sig enväldet och återupplifva Gustaf II Adolfs regeringsform. Då hertigen, i bestörtningen öfver sin morbroders död, icke kunde förmås att fatta något beslut och äfven lät förstå, att han ej skulle mottaga kronan med mindre makt än företrädaren, skall D. på sitt okonstlade soldatspråk hafva yttrat: »Nå, kan han ej vara en karl, så må han vara en käring. Nu är det dessutom så godt som försent. Oss fattas intet regent».

D., som redan 1711 blifvit upphöjd till friherre, men ej låtit introducera sig, inkallades 1718 i riksrådet, utnämndes 1719 till grefve och fältmarskalk och blef slutligen 1720 president i krigskollegium.

D. förde efter Carl XII:s död under arfprinsen af Hessen som generalissimus befälet öfver hela svenska armén. Han var en af dem, som 1720 ifrigast arbetade för Fredriks upphöjelse till konung, men framträder redan vid den följande riksdagen 1723 som en af ledarna för det Holsteinska partiet, på samma gång han var en af de häftigaste kämparna för värnande af adelns företrädesrättigheter gent emot de ofrälse stånden. I likhet med flertalet af sina partivänner motarbetade han under de följande åren ifrigt ingåendet af den Hannoveranska alliansen, men försonade sig åter med Arvid Horn efter 1726-27 års riksdag. Riksens ständer betygade honom vid 1731 års riksdag genom en deputation sin tacksamhet för hans arbete att upphjälpa armén, och han erhöll vid samma riksdag samma lön som kanslipresidenten. Död i Stockholm d. 3 juli 1732.

Gift 1: 1707 i Polen med den 15-åriga furstinnan Theodora Oginska, hvilken han året förut tagit till fånga i ett kloster, 2: 1720 med grefvinnan Hedvig Wilhelmina Oxenstierna.

Den Dückerska ätten utslocknade på manssidan 1892.


The above contents can be inspected in scanned images: I:259, I:260

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Mon Apr 21 01:36:40 2003 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/duckecar.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free