fysiker. Född i Linköping 1718. Föräldrar: kollegan vid skolan därstädes Eric Duræus och Elisabet Aschebom.
D. grundlade sin vetenskapliga bildning i Uppsala, där han 1746 promoverades till filosofie magister. Tre år därefter fästades han vid universitetet som adjunkt i filosofiska fakulteten och utnämndes 1757 till physices professor. Han ansågs i yngre år som utmärkt skicklig fysiker och blef i denna egenskap invald till ledamot af Vetenskapsakademien, men efter några års förlopp utesluten, till följd af oordentlig lefnad och ett med åren tilltagande begär efter starka drycker. När Gustaf III vid ett tillfälle 1787 befann sig i Uppsala och akademistaten gjorde sin uppvaktning vid en lever, hade D. den oturen att falla omkull på golfvet, hvarpå han följande dagen erhöll det nådiga rådet att taga afsked. Han dog två år därefter den 8 juli 1789.
Hans litterära kvarlåtenskap utgöres af trettiofem akademiska dissertationer, Om logarithmernes ursprung, bruk och uträknande 1751, Utkast till föreläsningar öfver naturkunnigheten, 1759, hvilket arbete länge begagnades som elementarlärobok i fysik vid Uppsala högskola.
Gift 1: med Charlotta Amalia
von Spången och 2: 1775 med Christina Regina
Arrhenius, i hennes andra gifte.
