riksråd. Född d. 25 febr. 1620. Föräldrar: hofpredikanten hos pfalzgrefven Johan Kasimir Philippus Bononius och Margareta Ewertsdotter.
Utgången från ett fattigt föräldrahem, fick han tidigt och länge kämpa mot nöd och försakelser. Slutligen blef han antagen till ledare för amiral Ulfsparres söner och med det understöd, sam härigenom vanns, kunde han fullborda sina studier och taga den filosofiska graden. Sedermera anställd som hofmästare eller guvernör för ett par baroner Khewenhüller, fick han med dem göra en utrikes resa, hvarunder han besökte de flesta af Europas länder. Hans kunskaper och den erfarenhet, han samlat på sina resor, det förhållande hvari han genom sitt privatlärarekall kommit till flera inflytelserika familjer och i synnerhet hans förlofning med Björnklous svägerska, Katarina Wallenstedt, - giftermålet skedde 1655 - påskyndade kraftigt hans befordringar. Utnämnd till legationssekreterare 1654 vid Schering Rosenhanes beskickning till staden Bremen, följde han 1655 Johan Oxenstierna till Tyskland, blef s. å. k. sekreterare vid utrikesärendena samt kallades af Carl X till Polen. Han fick där arbeta under konungens egna ögon och uppsatte bland annat förbundsakten med kurfursten af Brandenburg och den s. k. Elbingska traktaten med holländarna. Efter fredsbrottet följde han konungen till Danmark och deltog i de fredsunderhandlingar, som sedan bekräftades i Roskilde. Skötande sina diplomatiska värf med vanlig flit och all den pedantiska vidlyftighet, som var honom själf och tiden egen, fortgick han nu oafbrutet på befordningarnas väg. Adlad 1657, då han antog namnet Ehrensteen, utsågs han efter freden att biträda vid de nyvunna provinsernas organiserande och utnämndes 1659 till sekreterare af staten. På riksdagen i Göteborg uppsatte han på befallning den döende konungens testamente och var den förste, som i den nye konungens namn utskref de dokument och handlingar, hvilka föranleddes af dödsfallet.
1671 utnämnd till kansliråd, skickades han jämte Per Sparre och Clas Tott till England och Holland, för att erbjuda Sveriges bemedling åt de stridande makterna och befordrades 1674 till hofkansler. Sex år därefter utnämndes han till president i Wismarska tribunalet, men hans redan då brutna hälsa hindrade honom att mottaga denna förtroendepost, hvarför han kvarstannade i Sverige och blef 1683 k. råd och kansliråd.
Som statsman förtjänar E. loford mera för sin utomordentliga flit än för sina egentligen politiska vyer. Han var en af dessa outtröttliga arbetsmyror, som tillhörde Carl X:s och Carl XI:s tid, och ett af den senares redskap vid införandet af enväldet och genomdrifvandet af reduktionen. Enligt tidens sed utrustad med en klassisk bildning, har han äfven som författare efterlämnat några skrifter, såsom: Epistola E. Paciani ad Chr. Przimiski 1655, Responsio ad duo scripta danica 1657, Bevis emot adelens rättighet öfver skatteqods 1769 m. m.
Död i Stockholm d. 30 juli 1686.
