skriftställare, kritiker. Född i Tuna i Kalmar län d. 7 april 1785; den föreg. sonsons sonsons son. Föräldrar: kaptenen och kammarherren Carl Gustaf Hammarskjöld och Katarina Mariana Breitholtz.
H. blef student i Uppsala 1801 och aflade fyra år senare filosofie kantexamen, men promovefades icke förrän 1812 filosofie magister.
År 1806 anställd som e. o. amanuens vid K. biblioteket i Stockholm, befordrades han 1809 till amanuens, två år därefter till förste amanuens och erhöll 1826 k. bibliotekaries namn, heder och värdighet. Död i Stockholm d. 15 okt. 1827.
I sina yngre år var H. en verksam medlem af det vittra sällskapet »Vitterhetens vänner». Han slog sig på kritik och estetik, hvilka jämte litteraturhistoria och bibliognosi voro de ämnen, i hvilka han var mest bevandrad. Under den sista perioden af sitt lif vände han sig företrädesvis åt filosofien och dess historia.
Förnämligast är han dock bekant som estetisk kritiker och recensent och åstadkom på sin tid ofta stort buller i det litterära lägret. H. var en af kämparna, de s. k. fosforisterna, för nyromantiken, hvars anhängare som ideal uppställde dels de sydromanska folkens vitterhet, dels Shakspeare och framför allt den tyska medeltidens diktning, hvarjämte nyromantikerna, i Sverige särskildt de af skolans representanter, som kallats »göter», sökte från den fornnordiska världen, sådan man på den tiden föreställde sig den, hämta pånyttfödande kraft åt den svenska litteraturen.
En kompetent domare (Rydqvist i Sv. Litt.-För. Tidn. 1834) yttrar om honom: »Hammarsköld såsom litterär granskare ägde för detta svåra värf många väsentliga egenskaper och saknade många. Beläsenhet, forskningsbegär och arbetslust hade han i hög grad, ehuru den förstnämnda minst i den litteratur han bekämpade - den franska. Vidare: ett oaflåtligt nit för den sak han värderade, en allt offrande kärlek för det i hans ögon rätta och sköna, en själ, fri från all svaghet för yttre lycka och vinning, mod att öppet frambära sin tanke inför hvem det vara månde. Däremot saknade han oväld, lugn, fritt sinne för det under all form förtjänstfulla, noggrannhet i pröfning och sans i domslut. - Såsom enskild människa godsinnad ända till flathet och i umgänget snarare pultron än hjälte, var han däremot i skrift merendels en bärsärk; också, så snart han fattade pennan, blef den fredliga själen liksom förtrollad af en demonisk makt.»
Hans stridslystnad, ensidighet i omdömen och bitterhet i framställningen uppväckte emot honom ett allmänt hat, och hans motståndare blefvo med tiden nästan lika många som skriftställarne. Men ingenting störde det goda lynnet hos denne kritiserade riddare af la Mancha, som i ett lyckligt familjelif och i kretsen af några utvalda vänner log åt sina motståndares försvar och beredde sig till ny härnad.
Mångfalden af hans skrifter tillåter oss endast att uppräkna de viktigaste, nämligen: Vittra arbeten: Kärlekskväden 1811, Prins Gustaf, tragedi 1812, Poetiska studier 1813, Hellvin och Ellina eller Trohetsprofvet 1817, Sju timmar på Fittja, en liten samling af noveller 1821; Litteraturhistoriska och kritiska arbeten: Försök till en kritik öfver Fr. Schiller 1808, Kritiska bref, rörande Canc.-Rådet C. G. af Leopolds samlade skrifter 1810, Svenska Vitterheten, historiskt-kritiska Anteckningar 1818-19; ny uppl. af P. A. Sondén 1833, Bref till en vän om Poemet Axel af Es. Tegnér 1822, Er. Joh. Stagnelius. Ett kors på hans graf 1823. Filosofiska skrifter: Historiska anteckningar rörande fortgången och utvecklingen af det philosoph. studium i Sverige 1821, Grunddragen af Philosophiens Historia (3 afd.) 1825-27 m. m. Han har vidare skrifvit: Svenska Boktryckningshistorien 1810, Förteckning på de i Sverige utkomna schole- och undervisningsböcker 1817 m. m. I Svensk Litteraturtidnings alla årgångar, 1813-24, var han en flitig medarbetare. »Vårt århundrades svenska litteraturforskning bör i Loreazo Hammarsköld erkänna sin föregångsman, den som röjde bygd.» De föreläsningar som den vidtfamnande mannen 1814-15 höll i konsthistoria på uppdrag af sällskapet för konststudier, där Sandberg och Fogelberg voro de ledande, hade äfven sin betydelse och voro de första i sitt slag.
Gift 1809 med Johanna Charlotta Gyllenpalm.
H:s sonson, Karl Hilarion Agathon H., född i Stockholm d. 13
sept. 1848, student i Uppsala 1870, fil. kandidat 1880, e. o. amanuens
i riksarkivet 1888 och ordinarie amanuens därst. 1899, har gjort sig
känd som en framstående föreläsare i historiska ämnen och äfven
författat värdefulla historiska uppsatser, bland hvilka må nämnas de i
»Historisk tidskrift» införda Bidrag till Livlands historia under
Carl XI regering 1888-89, Om Tordenskjöld och svenskarna
1890-91, Generalen, grefve Gustaf Wachtmeister, hans släkt och
fälttåg 1893-95, 97 samt den i Nord. Tidskrift införda essnyn
öfver Carl August Ehrensvärd 1893.
