militär, skriftställare. Född i Stockholm d. 18 april 1797. Föräldrar: handl. Johan Hazelius och Lovisa Dorotea Keyser.
Utexaminerad 1814 från krigsakademien på Karlberg, anställdes han vid fältmätningsbrigaden af ingenjörkåren och deltog i det korta fälttåget mot Norge s. å. Sedermera befordrad inom ingenjörkåren till löjtnant 1821, avancerade han efterhand till kapten 1829, major 1844 och öfverstlöjtnant 1848, utnämndes 1856 till öfverste och chef för topografiska kåren samt blef 1862 generalmajor.
1831 inrättade H. i hufvudstaden en läroanstalt för unga officerares bildande och förestod densamma till 1856, själf författande de erforderliga läroböckerna i krigskonstens särskilda delar. 1830 hade han redan blifvit anställd som lärare i taktik, strategi och krigshistoria vid artilleriläroverket i Marieberg, hvilken befattning han innehade till 1858.
1843 valdes H. till sekreterare i Krigsvetenskapsakad., en plats, som han bibehöll i tjugu år, och förordnades, efter att förut tjänstgjort som ordonnansofficer hos Carl Johan, 1844 till adjutant has Oscar I.
I många riktningar använde H. sina rika krafter och saknades aldrig, där hans vidsträckta insikter och ovanliga skriftställaretalang kunde bidraga till det allmännas gagn. I yngre år uppträdde han mest som författare i militära ämnen, och om hans kunskaper på detta område vittna bland annat hans läroböcker för krigsskolan. Med åren utsträckte sig hans nit till hela vårt undervisningsväsende, och den omdaning, detta undergått, har H. ingripit lika kraftfullt sam välgörande.
Äfven inom den politiska och publicistiska världen utvecklade han en liflig verksamhet. På 1840-talet uppträdde han som flitig medarbetare i Posttidningen. När, 1851, ett bolag bildat sig »att tillvägabringa en bestående organ för det förmedlande tänkesättet» och Svenska Tidningen uppsattes, trädde H. i spetsen för densamma, sedan han 1850 tagit afsked ur konungens stab för att utan hinder kunna fullfölja sin publicistiska verksamhet, -- och blef dess ledande redaktör till 1856 och sedan en af de verksammare medarbetarna, tills denna tidning, hvilken, på det stora hela konservativ, dock i flera afseenden ådagalade en öppen blick för tidens kraf, upphörde 1859.
Det okufliga mod, som utmärkte H. såsom skriftställare, följde honom äfven den muntliga debatten. Han tvekade aldrig -- han visade detta bäst såsom ledamot af Första kammaren, där han från 1868 hade plats som representant för Västerbottens läns landsting, -- att oförskräckt uttala sin mening i hvarje fråga, som han ansåg viktig, alltid beredd att försvara sina åsikter, äfven då de stodo i strid med det allmänna tänkesättet för dagen.
H. var äfven lifligt intresserad för en reform af elementarundervisningen i liberal anda och förfäktade sina åsikter i ett par skrifter; han invaldes 1846 i Nya Elementarskolans direktion och blef 1862 dess ordförande. Bland hans arbeten märkas: Om stående härar och folkbeväpning, för hvilket han erhöll Krigsvetenskapsakademiens högsta pris, Lärobok i artilleriet etc. 1833, Lärobok i befästningskonsten etc. 1836, Om en ministerstyrelses lämplighet för Sverige 1836, Om studentexamen och elementarläroverkens brister etc. 1843, Om ståndsval och allmänna val 1844, Om läroverksfrågorna etc. 1846, Kriget emellan Tyskland och Frankrike 1870, m. fl. H. afled i Stockholm d. 28 april 1871.
Gift 1825 med Lovisa Svanberg.
