Astronomerna anmärkte, att samma morgon Carl föddes gick stjärnan »lejonets hjärta» upp öfver horisonten. På eftermiddagen rasade en häftig storm, på grund hvaraf man förespådde honom en ärofull, men stormig framtid. Hans uppfostran blef enkel, men omsorgsfull. Öppen för alla goda intryck, lärde han af sin mor gudsfruktan, mildhet, rättvisa, ordhållighet och sanningskärlek, men röjde tidigt en orubblig envishet och ett olycksbådande själfförtroende. Bland vetenskaper älskade han mest matematik, och han talade både tyska och latin, ehuru det senare mera flytande än riktigt. Däremot kunde han icke förmås att lära sig franska, icke egentligen af motvilja för språket, utan för dess anspråk att hyllas som universalspråk och det enda tungomål, som var konungar, hofven och diplomaterna värdigt. Från sin första ungdom delade han faderns smak för jakter, ridter och soldatmönstringar och sköt vid tolf års ålder sin första björn.
När Carl, som femtonårig yngling, besteg tronen, var Sverige ett nyordnadt mäktigt rike, med nyskapade hjälpkällor, en fylld skattkammare och en förträfflig här. Härtill kom att icke blott adeln lifvades af en militärisk anda, utan att hos hela nationen fortlefde minnet af sjuttonde seklets krigsära och att de officerare, som Carl XI användt vid organiserandet af sin nya här, brunno af lust att aftvå den lidna skymfen vid Fehrbellin. Själf hade den unge konungen förklarat, att han icke ville begynna något krig; men han var besluten att, om han anfölls, icke nedlägga vapnen förrän han i grund kufvat sina fiender. När han därför angreps på en gång af alla sina grannar, trodde mången sig få se Gustaf Adolfs och Carl X:s tider återupplifvas. Men det visade sig alltför snart, att Carl den XII var en djärf riddare mer än en klok statsman, god soldat mer än skicklig fältherre. När de ödesdigra krig, som började 1700 med så lysande framgångar, slutade efter hans död, var riket på branten af undergång med förlust af en god del af sina eröfringar från forna tider. Och den mäktige granne, som Carls fullkomliga obekantskap med all statskonst låtit uppstiga på sitt eget fall, hade redan företagit sig en omhvälfning i hela det europeiska statssystemet. »Man har icke orätt, om man säger, att Carl XII af alla Sveriges konungar var den fördärfligaste för sitt rike. Han minerade det - troligtvis - för evärdlig tid; åtminstone så långt, som utvärtes politisk litenhet onekligen är ett mäktigt hinder mot uppkomsten af invärtes politisk storhet. Men han gjorde det på ett så lysande sätt, att därmed ingenting i historien kan jämföras. Därför lefver han hos svenskarna i oförgänglig tacksamhet; de ursäkta villigt, för hans djupt ursvenska egenskaper, hans lika djupt ursvenska hänförelser och förirringar; ja han är, i själfva verket, af alla våra store konungar den, som för folkminnet blifvit mest kär. Och därför har man ej heller orätt, om man säger, att en evig nationalvinst ligger i den till jordens och tidens gränser sig spridande ära, som genom honom kringstrålar det forna Sveriges tragiska slut.» (Atterbom.)
Carl XII var hög och smärt till växten. De glesa lockarna, som tidigt grånade, vore uppstrukna omkring den höga pannan. De stora mörkblå ögonen uttryckte allvar och välvilja. De fylliga läpparna vore skägglösa. Berättelsen om hans enkla klädsel har öfvergått till en folksaga.
Han var endast trettiosex år, när hans bragdrika lefnad slutade i löpgrafven vid Fredrikshald d. 30 nov. 1718. Att han fallit för en lönmördares hand är obevisadt.
Ogift.
