skald, kulturhistoriker, religionsfilosof, publist. Född i Jönköping d. 18 dec. 1828. Föräldrar: Slotts- och fångvaktmästaren (motsvarande hvad nu kallas fängelsedirektör) Johan Rydberg och Hedvig Kristina Duker.
Efter genomgången skolkurs i Jönköping inskrefs R. höstterminen 1845 på Växiö gymnasium. Här blef den begåfvade men fattige ynglingen föremål för mycken välvilja af en bland sina lärare, lektor Fr. Rappe. Genom honom infördes han i biskopshuset, där väl Tegnér själf redan var en bruten man, men där R. med godhet omhuldades af biskopinnan. Af ekonomiska svårigheter nödgad att våren 1847 afbryta sin gymnasiekurs, återvände han till Jönköping och lifnärde sig där dels med att gifva undervisning åt yngre gossar, dels genom att lämna bidrag till »Jönköpingsbladet» och sedermera, efter det dess utgifvare, Joh. Sandvall, öfvertagit »Göteborgs handels- och sjöfartstidning», till sistnämnda publikation. Det var i dessa blad, R:s första noveller blefvo synliga. Vorden student i Lund 1851, förde han där, sysselsatt med trägna studier, ett tillbakadraget lif. Efter att ha vistats därstädes i två terminer nödgades han åter för utkomstens skull sysselsätta sig med gossars undervisning. Emellertid erhöll han, då han 1855 var anställd som informator på Senäte å Kållandsö, ett anbud af »Göteborgs handels- och sjöfartstidnings» dåvarande utgifvare, S. A. Hedlund, att inträda i denna tidnings redaktion -- ett anbud som äfven af honom antogs, hvarför han sistnämnda år bosatte sig i Göteborg. I tidningen, där han flera år skötte utrikesafdelningen, lämnade han för öfrigt bidrag i mångfaldiga ämnen. Af desamma kunna från 1850-talet åtskilliga vara förtjänta att särskildt nämnas. Så den politiska artikelserien Huru kan Sverige bevara sin själfständighet?, utgifven i broschyrform 1859, de i följetongsafdelningen införda De vandrande djeknarne 1856, Fribytaren på Östersjön 1857 samt Den siste athenaren 1859, R:s mest framstående prosadikt, utmärkt lika mycket genom djupa, gripande tankar som glänsande stil. De båda sistnämnda romanerna äro, liksom ett flertal af R:s öfriga skrifter, öfversatta till flera språk och i Sverige utgifna i ett antal upplagor. Från 1850-talet förskrifver sig äfven den fantastiskt romantiska berättelsen Singoalla, första gången meddelad i »Aurora», toalettkalender för 1858, sedan utkommen som särskild bok i flera upplagor och äfvenledes öfverflyttad till främmande språk. En helt annan sida af sitt skriftställarskap utvecklade R. under det följande årtiondet, då han, ägnande sig åt religionshistoriska forskningar, började taga del i den då pågående nyrationalistiska rörelsen. Då i anledning af ett föredrag om Kristi guddom, hållet 1862 i Göteborg af lektor N. V. Ljungberg, (se II:86), en ganska liflig strid uppstod, blandade sig R. däri och utgaf den bekanta boken Bibelns lära om Kristus 1862, utkommen under författarens lifstid i ytterligare fyra upplagor, den senaste 1893, och efter hand tillökad med bilagorna »Genmäle till Väktaren», »Genmäle till hr Biskop Beckman», »Om människans föruttillvaro», »Till läran om de yttersta tingen» samt »Slutord». I C. S. Warburgs »Svensk månadsskrift» offentliggjorde han 1864 tvenne religionsbistoriska arbeten: Jehovatjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen, särskildt utgifvet 1869, samt Medeltidens magi. En lärd, skarpsinning och på själfständig uppfattning grundad afhandling är Urpatriarkernas slägttafla i Genesis och tidräkningen hos de sjuttio uttolkare, meddelad först som föredrag i Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle 1869. Hans i tidskriften »Framtiden» 1868 intagna uppsats Om kyrka och presterskap väckte synnerlig uppmärksamhet och bidrog väsentligen till, att R. af Göteborgs stifts norra valkrets insattes bland lekmannaombuden i det första kyrkomötet (1868). På detta möte gjorde han sig bemärkt bl. a. genom tvenne af honom väckta motioner: om prästedens afskaffande, om uteslutande i vår kyrkobibel af de bevisligen understuckna 1 Joh. 5 kap. 7--8 v. samt om skarpskyttekårernas öfning i vapnens bruk på söndagen. Representant 1870--72 för Göteborgs stad i Andra kammaren, slöt han sig väsentligen till landtmannapartiet. Vid urtima riksdagen 1871 var han medlem af försvarsutskottet och vid 1872 års riksdag af konstitutionsutskottet. R. var icke i mera eminent grad i besittning af ordets gåfva. Hans tal och anföranden voro sällan rätt flytande och slogo blott då något kraftigare an, när de voro memorerade. I riksdagen yttrade han sig sällan och hufvudsakligen i kulturfrågor, alltid intagande en afgjordt frisinnad ståndpunkt. I den rörelse, som på 1870-talet ägde rum och afsåg en förbättrad ans och vård om modersmålet, tog R. liflig del. Särskildt gick han i spetsen för ifrandet mot de många i språket upptagna utländska låneorden och framkom med en mängd lyckade och villigt antagna förslag till dess ersättande med uttryck af nordisk härstamning. En färd, som R. 1873 blef i tillfälle att företaga till Paris och Italien, gaf upphof till nya alster af hans fint skurna penna. Hit höra Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus 1874, samt de i det illustrerade arbetet Romerska dagar 1877, samlade djupsinniga och till språkbehandlingen öfverlägsna uppsatserna »Romerska kejsare i marmor», »Antinous» och »Blyertsteckningar från Rom». R., som redan 1864 offentliggjort smådikter i kalendern »Flora», började på 1870-talet göra sig bemärkt såsom en diktare i bunden form af hög rang. Också mottogs med odeladt erkännande hans första samling Dikter 1882, något som kanske i ännu högre grad var fallet med den andra samlingen, utkommen 1891. På sin höga poetiska begåfning gaf han äfven ett glänsande prof i sin öfversättning af första delen af Göthes Faust. Hans tolkning däraf »röjer frändskap ej blott med den store skalden, utan ock med den eldsjäl, hvars trängtan efter vetande och skönhet Göthe besjungit». Faustöfversättningen utkom 1876 i en med Krelings berömda bilder illustrerad praktupplaga. I en ny mindre edition af 1878 var fogad en redogörelse för innehållet af skaldeverkets senare del. Sedan R. i 21 år varit anställd i redaktionen af »Göteborgs handels- och sjöfartstidning», lämnade han 1876 det fasta medarbetareskapet däri. Han erhöll nämligen då i uppdrag af Göteborgs stads undervisningsfond att därstädes upprätthålla föreläsningar i filosofi och kulturhistoria. Kallad 1877 till filos. hedersdoktor af både Uppsala och Lunds universitet, mottog han s. å. lagerkransen vid det förstnämndas 400-års jubelfest, hvars glans han höjde genom sin allbekanta, mästerliga jubelkantat. Därförut hade han, äfvenledes 1877, blifvit invald i Svenska akadenaien, där han i maj 1878 tog sitt inträde med ett Tal öfver C. V. A. Strandberg, tryckt i Sv. akad. handlingar fr. 1796, 53:dje del. 1878. Efter att 1884 hafva antagit en kallelse af Stockholmins högskolas styrelse till professor i kulturhistoria, flyttade R. s. å. till Stockholm, där han 1889 utbytte sin antydda professur mot den i sköna konsternas teori och historia. I en polemik mot A. Chr. Bangs af Bugge understödda, i den förres »Völuspaa og de Sibyllinske orakler» (1882) framställda, hypoteser rörande den nordiska mytologien gjorde R. ett inlägg med uppsatsen Sibyllinerna och Völuspå, införd i »Nordisk tidskrift» 1881, där äfven hans afhandling om Astrologien och Merlin återfinnes. Sina mytologiska forskningar fortsatte han med all ifver och frukten däraf var det stora, af snillrika kombinationer utmärkta verket Undersökningar i germanisk mythologi, 2 del., 1886--89. Vid sidan däraf utgaf han 1887 ett mindre arbete i samma väg, Fädernas gudasaga, afsedt för den mognare ungdomen. Från hans skriftställarverksamhet på 1890-talet äro att anteckna den af nobel idealitet präglade berättelsen Vapensmeden, Hägringar från reformationstiden 1891, Om hjältesagan å Rökstenen i Vitt.- hist.- och ant.-akad:s handlingar 1893, en samling strödda uppsatser under titeln Varia 1894 samt broschyren Om nakenhet och klädselsätt 1895 med anledning af polemiken om artisten 0. Björcks väggmålningar i Operakällaren. R. afled efter en kort sjukdom d. 21 sept. 1895 å sin villa Ekeliden i Djursholm. Sedan 1879 var han i äktenskap förenad med Susen Emilia Hasselblad. Utom af Svenska akademien var R. ledamot af Vetenskapsakademien sedan 1889, af Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien sedan 1890 samt hedersledamot af Akademien för de fria konsterna sedan 1887 och af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg, hvilket han tillhört sedan 1865. Efter hans död hafva utgifvits »Viktor Rydbergs samlade skrifter» 1896-1900 tillika med en lefnadsteckning, 2 del. af K. Warburg.
I Djursholm och i Jönköping, R:s födelsestad, restes 1898 hans
byst, och 1900, på årsdagen af hans död, invigdes i Göteborg ett
dyrbart mausolé öfver hans stoft.
