Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄTTE KAPITLET
47
Inkommen i sitt rum, slog hon först upp alla fönster.
Tjänstfolket hade försiktigtvis stängt överallt, när
ovädret bröt löst; men nu var detsamma redan förbi, och
Sylvia längtade ivrigt efter frisk luft. Solen hade redan
gått ned, men det var ännu dager. Avkyld, fuktig av
regnet inströmmade den doftmängda luften. Från träd och
buskar droppade det ännu; här och där vid horisonten
syntes ännu blixtar — formliga kaskader av ljus...
Sylvia lät några minuter den fläktande vinden svalka
sin heta panna; sedan gick hon fram till dörren och sköt
för regeln. Det skulle varit henne oangenämt att nu
få besök av sin mor. Skulle hon möjligen komma dit,
men finna dörren låst, kanske ginge hon sin väg i tanke
att Sylvia sov.
Den unga flickan kastade sig på chäslongen och slöt
ögonen: »Alltså nu, bikten ... jag är skyldig ... Flyktig
—■ och . .. hur skall jag nu benämna det? ... Säga
namnet rent ut; i biktstolen får man ej ljuga, ej försköna en
sak; — jag är sinnlig. Min kärlek till Toni, som ju
uppflammade så mäktigt vid hans första kyss — är det över
huvud taget kärlek? Nej, egentligen ej, då han nu så
ofta synes mig misshaglig, då så mycket av vad han
yttrar berör mig som en stråle kallt vatten. Och detsamma,
som jag då kände i Tonis armar — vid den där första
kyssen, det har i dag — men än häftigare genombävat
mig, när Hugo Bresser — Hugo älskar mig... jag har
tydligt märkt det.. . Han sade ju också, att han först i
dag upplevat det ögonblick, som gjorde honom til! en
Guds like... Det var det ögonblick, då han tryckte mig
— jag gjorde intet motstånd — till sitt bröst... Jag
skålade med honom... sade jag ej därmed: ’Jag förstår
dig?’ Vad har han nu rättighet att hoppas, vad skall
jag väl vara tvungen att frukta?»
Någon rörde vid dörrlåset.
»Mitt barn, det är jag ... har du gått och lagt dig?»
Sylvia tvekade. Borde hon öppna för modern? Borde
hon för denna uppriktiga väninna tillstå, vad som rörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
