Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
MARTHAS BARN
Där fanns vit fläder som sinnebild för den täcka brudens
oskuld, blåklint, den äktenskapliga trohetens färg, en röd
ros, kärlekens symbol, och som den högsta välsignelsen ej
finge saknas, sammanhöllos dessa blommor med en tagg
ur den heliga törnekronan. Den bukett, han nu gav dem,
skulle de medtaga på vägen genom livet. Och under
förhoppning att denna väg skulle skänka dem flera rosor än
törnen, bad han att få utbringa ett »leve» för greve
Anton och grevinnan Sylvia Delnitzky.
Alla ropade nu: »Leve» och reste sig för att dricka med
dessa båda. Det fanns bland gästerna mången, vilken
för flera eller färre år sedan genomlevat detsamma, för
vilkens lycka lika stormande leverop utbringats som i dag,
men vilken dock blivit allt annat än lycklig. Sylvia kände
sig liksom till hälften bedövad av all denna
sinnesrörelse, av allt detta bråk. Lycka! — från alla håll hörde
hon detta ord... Men är då denna trötthet, denna
spänning, denna på samma gång starka nyfikenhet och
skälvande fruktan för det nu snart förestående: »Äntligen
ensamma!» — är då denna bävan för en livslång framtid
vid — en främlings sida, detta avsked från hem och
anförvanter — är då detta lycka?
Hon tänkte också, kanske mer än hon borde, på ett
brev, som hon för några dagar sedan erhållit och som
hon i dag på morgonen bränt upp...
Efter två timmar var måltiden över, och efter
ytterligare en timmes förlopp steg det unga paret upp i den
vagn, som skulle föra detsamma till järnvägsstationen.
En kall novemberdimma sänkte sig, men bröllopsresans
mål var ju solens land, Rivieran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
