Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
marthas barn
tjänar egentligen ditt klander, dina förebråelser. Vilka
resultat har jag hittills uppnått? Har jag ens försökt att
fylla den stora uppgift, Fredrik Tilling gav mig i arv?
Jag känner i dag något liknande ånger...»
»Våra tankar mötas, mitt barn. Även jag har en
förnimmelse av att ha försyndat mig mot Fredrik.»
»Du! Hur så? Vad kan du ytterligare göra åt saken?»
»Jag menar icke fredssaken. Jag menar... jag har så
svårt att förklara mig... Du har ju läst min
levnadsbeskrivning? Däri avspeglar sig något, vilket blott alltför
sällan förekommer här i livet, nämligen ett fullt lyckligt
äktenskap.»
»Ja, jag har märkt det i din bok. Dessutom såg jag ju
själv som barn, hur lyckliga ni bägge voro, och hur kära
ni hade varandra. Men jag har även bevittnat, att din
kärlek och trohet räcker bortom graven och än i dag
ägnas detta minne —... Varöver kan du då känna
ånger?»
»Att jag, som ju just genom honom lärt känna lyckan
och välsignelsen av sann kärlek, av en kärlek, vilken hade
sin grund i vårt inres fullständiga harmoni, att jag ej
handlat så, att även hans Sylvia blir lika lycklig. Jag
borde allvarligt förmanat henne att skänka sin hand endast
åt den man, vilken hon tillika kunde skänka sin odelade
aktning och sitt oinskränkta förtroende ... Jag har ej
gjort min plikt, Rudolf — de planer, min Fredrik hyste
för världens välgång, hans tankar och idéer, dem har jag
vårdat, överlämnat åt offentligheten — men det, han
personligen genom sitt hjärta åstadkommit, den sanna,
husliga lycka, han skapat, allt detta hade jag även bort
vårda som en dyrbar gåva och överlämnat detsamma åt
hans barn. Hans sociala och politiska åsikter har jag
låtit gå vidare, men de idéer, som lågo till grund för
hans enskilda liv, äro spårlöst försvunna, och det är min
skuld — min skuld — min skuld . . .»
Och i det Martha upprepade detta ord, betäckte hon
ansiktet med händerna och brast i gråt.
Rudolf böjde sig kärleksfullt ned över henne, sägande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
