Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjuttonde kapitlet 33
kunna läsa det, men endast en förstår det. Hon kände
inom sig, att hon nu i detta uppslagna häfte skulle finna
många tankar, vilka voro riktade till henne, att dessa
blad till henne skulle viska ord cm glödande varm
kärlek ...
»Ja, läs ni, fru grevinna!» sade Hugo. »Det skall bli
egendomligt och — lärorikt att från er mun höra dessa
mina verser; jag skall då bättre kunna bedöma ordens
klang, än om jag själv läser dem .. Alltså, om ni icke
tycker det är för tråkigt, fru friherrinna...»
»Jag?» utropade Martha livligt. »Tvärtom, jag är
mycket intresserad — läs, mitt barn!»
Sylvia satte sig närmare lampan och började att läsa.
Hugo lutade sig tillbaka i fåtöljen, så att han satt med
huvudet i skuggan av lampskärmen; hans blick var
oavbrutet riktad på Sylvia, vars minspel noga och
uttrycksfullt följde röstens olika skiftningar. Hennes melodiska
stämma antog ibland en vek skälvande ton och höjde sig
ibland till lidelsefull styrka, men hennes
framställningssätt var icke deklamatoriskt utan avspeglade en naturlig
väl behärskad rörelse.
Med stort intresse lyssnade Martha till styckets
innehåll ; med ännu större intresse observerade hon sin
dotter.
Sylvia fann icke — som hon trott —• i dessa verser
några särskilt till henne riktade ord, ty kärlek och dylika
saker förekommo icke, men hon fann ett språk av högre
lyftning och större skönhet, än hon någonsin väntat.
Än var detsamma kraftigt och malmrikt som klang av
trumpeter, sedan åter milt och sövande som vattnets
skvalpande från en av månens glans begjuten
springbrunn, än yrande glatt som mainadernas dans, än tungt
och dystert som begravningsklockornas klämt; så
växlade rytmer, så var den ena strofen fogad till den andra
i sällsamma nya ordsammansättningar; än var
skildringen av djupt glödande färg — än av matt skimrande
glans. Och denna lysande språkliga dräkt var uttryck
för ädla vackra tankar, för den mest djärva fantasi och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
